Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryssarne fullkomligt skyddade och kunde ostörda nedskjuta staden
och drifva försvararne från de norra höjderna.
Det var inte general Borregaards fel, att inga permanenta
kustfort blifvit anlagda i stadens närhet. Dessa skulle möjligen
kunnat hindra en fientlig flotta att närma sig staden intill 7–8
kms afstånd, men de skulle aldrig kunnat förhindra ett
bombardemang ändock, beroende på Trondhjems blottade läge.
Tyngdpunkten af försvaret borde läggas vid Hambaaranes och
Brettingnes, som fallet nu varit, men de anlagda befästningarna
hade varit för svaga och fåtaliga.
En kraftig man hade ej gifvit vika för bönerna, men
generalen var inte någon karaktärsfast personlighet. Liksom de flesta
högre befälhafvare i Norge saknade han öfning i att föra högre
befäl. Han ägde en viss kunskap i att kommendera en brigad
under fredsöfningar. När han öfvertog befälet öfver en
arméfördelning, var kommandot främmande för honom. Detta skulle
naturligtvis inverka hämmande på befälsföringen och gjorde honom
tvehågsen.
Fram mot eftermiddagen fick allmänheten tvenne underrättelser
af vikt. Den ena var, att generalen beslutat sig för att upptaga
försvaret i stadens omedelbara närhet, den andra omtalade, att en
del af den ryska flottan inlupit i Gulosen, hvarifrån de besköto
järnvägen och omöjliggjorde all järnvägsförbindelse söderut.
Hvar voro nu torpedbåtarne? Varg hade sjunkit, Glimt var
tagen. Lyn, Blink, Orm, Otter och Pil lågo med ångan uppe i
yttre hamnen. Snar höll man på att reparera vid mekaniska
verkstaden.
Att midt på dagen göra ett anfall med dessa torpedbåtar hade
varit rena vansinnet, ty de ryska torpedjagarne höllo sig i hotfull
närhet.
Knappt hade jag kommit hem, förr än det knackade på dörren.
Det var en karl, som anhöll, att jag genast skulle följa honom
till polismästaren.
För mig återstod intet annat än att lyda, ehuru det föreföll
mig besynnerligt att han skickat en sådan budbärare.
Man bad mig ej ens sitta ned, när jag kom fram, och jag
fick dock vänta en bra stund, innan jag fick företräde.
När en halftimme förgått, fann jag mig föranlåten att säga
till honom, som fört mig till polisen:
»Huru länge skall jag vänta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
