Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En duell till sjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då urskilja dem, när de passerade någon öppen fläck, med
sannskyldigt dödsförakt närmande sig sin öfverlägsna fiende.
Och nu passerade de fyren.
Hade ryssen inte märkt den? Under alla omständigheter
öppnade han ej eld mot dem. Kanske voro de ombud på jagaren
fullständigt hypnotiserade af de två torpedbåtarna ute på fjorden.
Nu förstod jag norskarnes plan. De hade med tvenne
torpedbåtar sökt locka fram sin besvärliga fiende väl vetande, att denna
ej skulle våga närma sig fästningen utan skulle söka skydd just
i den skärgård, där återstående delen af torpedbåtsdivisionen
kunde hoppas på en lycklig öfverrumpling, en djärf plan, som
satte mycket på ett kort.
Hurudan skulle utgången bli?
Jag kan påstå, att vi näppeligen hade tid att andas riktigt
under dessa händelserika sekunder. Och man må betänka, att
dessa episoder utspunno sig på betydligt kortare tid än jag
förmår skildra dem. Lägg därtill, att en massa detaljer tillkommo,
hvilka undsluppit mitt minne, men hvilka dock bidrogo att i detta
ögonblick ge taflan mer lif, extrakten af lif, ty här lurade döden
på endera af de stridande parterna.
Skulle då aldrig afgörandet komma! Vi voro nervösa,
upphetsade, halft rusiga, när vi stodo där och väntade, blott väntande
på det, som skulle kosta dussintals människolif, utan att vi kunde
förhindra det.
Nu ändtligen sköto de båda torpedbåtarne fram till höger om
fyren.
De voro upptäckta.
Jagarens styrbordskanoner öppnade eld, och de vände genast,
flyende in bland de skär, hvarifrån de kommit.
Kaptejn Övergaard stod som förstenad. Så tog han af sig
mössan och kastade den våldsamt mot marken och – brast i
gråt af harm.
Tullvaktmästaren smålog fånigt med öppna läppar, blek och
darrande, ty detta öfvergick hans förstånd. De voro ju så nära
fienden och hade lätt kunnat fortsätta.
Endast Bennet-Hoggins bibehöll sitt lugn.
»Sansa er, kaptejn», sade han. »Ännu är inte allt slut. Jag
skulle vilja påstå, att det inte ens börjat. Håll ni utkik på
jagaren, det är mitt råd.»
Generalstabofficern kastade en snabb blick på honom, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
