Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag beklagar, men vi måste lyda. Varen så goda och
stigen ur!»
Miss Cater hade hoppat ut ur akjan. Hon fruktade för att
det skulle komma till ett uppträde, då hon såg sin följeslagares
vredgade miner. Och i striden med de brutala kavalleristerna skulle
han gifvetvis draga det kortaste strået, kanske bli skjuten.
Han hade nämligen gripit mot revolverfodralet, men hon hade
i sista ögonblicket lagt sin hand på hans och på så sätt häjdat
honom.
»Låt dem taga slädarna», bad hon. »Vi skola nog reda oss
ändå.»
»Bland dessa!» sade han bittert.
Och det var en tröstlös anblick. Den tysta, förtviflade hopen
drog förbi, trampande, knuffande och slående hvarandra.
Öfver deras hufvuden hördes kulornas hvinande, ty ryssarna
hade lyckats komma upp på Brogernesberget och besköto därifrån
de flyende.
Kavalleristerna hade gripit renarna och trafvade till en stuga,
som låg några hundra meter därifrån.
Han såg med stirrande blickar efter dem, ty de voro nu
nästan räddningslöst förlorade. Inte skulle hon, liten och späd som
hon var, kunna arbeta sig fram genom snön, och farligt var det
att blanda sig med dessa hänsynslösa flyktingar.
I känslan af den farliga belägenheten slog han sin arm om
hennes lif liksom ville han till hvarje pris försvara henne, och hon
lät det motståndslöst ske.
Så stodo de tvenne och såg skara efter skara draga förbi,
under det att fientliga kulor plöjde djupa fåror i marken och snön
eller desirmerade de flyendes antal.
Han skådade med dyster min framåt, och han lät hufvudet
med en snyftning falla mot hans axel.
Detta väckte honom till besinning.
»Vi måste rädda oss, min älskling», sade han och tog några,
steg fram mot vägen. »Och enda räddningen är att följa med
strömmen.»
Hon grep hans arm och följde med, uppskrämd af männens
blickar. Ingen gjorde min af att bereda plats för dem, när de
kommo till vägen.
Den unga svensken bad och hotade, men förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
