Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade svenska regeringen, att hon vore villig att öfverföra
trupper till Tyskland. En öfverenskommelse afslutades nu,
enligt hvilken Sverige förband sig att äfven deltaga i sjelfva
kriget, så vida kejsaren eller hans bundsförvandter alldeles
skulle vägra att sluta fred. Feuquières tolkade visserligen
ordalagen på ett något olika sätt, nämligen så, att Sverige
vore förbundet att gå i fält, äfven om kejsaren vägrade att
ingå på en vapenhvila. Men han var allt för klok för att strax
röra vid denna olika tydning. Frågan för honom var
endast att förmå svenskarne att uppställa en större krigsmakt
i Pommern och Bremen. Lyckades han vinna detta mål,
skulle, så ansåg han, allt det andra falla honom till af sig
sjelft. Utom det underhåll han betalade, hade nämligen den
svenska regeringen inga medel till de öfverförda truppernas
underhåll. Och han hade, mycket försigtigt, endast
utfäst sig att betala en mindre summa då trupperna voro
öfverkomna. Större delen af underhållet skulle först utgå,
i händelse trupperna komme i krigisk verksamhet.
I slutet af maj 1674 fingo dessa ändtligen befallning att
inskeppa sig. När de hade kommit öfver till Tyskland, skulle
den svenska krigsmakten derstädes uppgå till 22,000 man.
Emellertid spred sig ryktet öfver hela Europa, att Sverige
började röra på sig. De spanska och holländska sändebuden
i Stockholm gjorde föreställningar deremot. De hotade
med en förenad spansk och holländsk flotta i Östersjön.
Äfven inom landet uppstod missnöje. Redan förut var hård
tid och hungersnöd. Skulle nu äfven örlig brista lös,
komme folket, sade man, att rent af förgås. Det skuggrädda
rådet blef åter ängsligt och började vackla. Det tvekade,
om det skulle taga steget fullt ut eller gå tillbaka. Nöden
hämmade hela förvaltningens gång och lade oöfvervinneliga
svårigheter i vägen för de rustningar, som voro af nöden,
om ett större krig skulle utbryta. Många riksråd voro för
öfrigt af grundsats mot hvarje krig i Tyskland under för
handen varande omständigheter. Det öfverlades i rådet gång
efter annan, om trupptransporten skulle fortsättas eller icke.
Samtidigt kände man Feuquières på pulsen, om han skulle
visa sig medgörlig och lemna större förskott på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
