Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgång. Sedan de lyckats fylla kärret framför grafven
med risknippor och kastat ytterligare några broar öfver
sjelfva grafven, hade de sökt storma murarna. Generalen
Nils Rosenkrants och öfversten Bibow hade gått i spetsen.
Men de försvarande hade icke gifvit vika i första dusten.
Gång på gång upprepade danskarne stormningen.
Konungen befalde, att striden skulle upphöra. Men hans bud nådde
icke fram till främsta skaran, der hans tappre anförare
uppehöllo sig, och desse ville icke sluta. Anfallet förnyades.
Ändtligen klockan omkring 10 förmiddagen fingo några
frivilliga ur konungens lifregemente fotfäste uppe på muren.
Andra strömmade till deras bistånd. Snart ingrep äfven
reserven i striden, och då var slottets öde afgjordt.
Härmed var hvarje vidare försvar af fästningen gagnlöst.
Besättningen hade hopsmält till endast några hundra man,
och på undsättning kunde man icke mera räkna.
Königsmark, som med 3,000 ryttare sökt framtränga från Stralsund,
hade tvingats att vända om. Med Sverige var all
förbindelse afbruten. Guvernören sände derför en trumpetare till
danske konungen med tillbud om dagtingan, under vilkor
af fritt aftåg för besättningen. Detta antogs samma dag,
hvarefter fästningen med alla der varande förråd
öfverlemnades åt danska kronan. Kristian den femtes djerfvaste
förväntningar voro uppfylda. Han gjorde ett lysande intåg i
den eröfrade staden och lät fira den stora segern med ett
präktigt gille på rådhuset. Derunder utbragte han sjelf en
skål för Griffenfeld. »Utan honom», sade han, »hade vi icke
varit här.» Också kunde han icke nog prisa hans förtjenst
och förklara sin tacksamhet. Det skulle dock icke dröja
lång tid, förr än tacksamhetsskulden var glömd och den
nyss så firade rikskansleren, bittrare än de fleste, fick röna,
att otack är verldens lön. Att det icke blef till de danska
vapnens bästa, skulle dock framtiden snart utvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
