Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KARL DEN ELFTES FÖRSTA VAPENBRAGD.
Vid Getinge bro fattade Karl den elfte ändtligen sitt beslut.
Enligt detta skulle hären fortsätta sitt återtåg ända till gamla
gränsen vid Markaryd för att der afbida de förstärkningar,
som väntades norrifrån, innan man inlät sig på någon
hufvudträffning. Men efter danskarnes landstigning så långt
norrut var denna marsch icke längre säker. I stället för
att gå i nordlig riktning fingo derför trupperna inslå vägen åt
Kristianstad. Främst gingo Fersens och Wittenbergs ryttare,
derefter kom den öfriga delen af hären. Återtåget liknade
en slagen armés flykt. Tross och utredning saknades
fullständigt, och för underhållet under marschen var ingenting
sörjdt. Soldaterna drefvos derför af nöden att sköfla i
byarna, för att kunna lifnära sig. Detta åter ökade böndernas
redan förut hatfulla känslor mot svenskarne. De slöto sig
tillsamman i större och mindre hopar och mötte snart de
svenska soldaterna med skott, när desse sökte intränga i
gårdarna. Missnöjet bland de återtågande skarorna ökades
under dessa ständiga strider. Krigstuktens band upplöstes.
Sjukligheten ökades med förfärande hastighet, och hvarken
fältskärer eller medikamentskistor funnos vid de flesta
regementen. Officerarne spådde sins emellan det svenska väldets
fullständiga undergång. Hvarför, sade några, hade man icke
genast fört dem mot fienden, då han landsteg? Nu vore tiden
en gång för alla förbi, då man skulle kunna drifva bort
honom. Och hvems var felet till denna usla krigsledning om
icke konungens? — Sålunda ökade sig klandret och missnöjet,
medan farorna syntes alldeles krossa honom under sin tyngd.
Han sjelf hvarken talade eller svarade. Dyster och sluten,
red han för sig sjelf utan att lyssna till någons råd eller
svara på någons frågor. Han kände tungt hvad han skref
till en af rådet: »Icke mindre än hela rikets välfärd är i fråga,
och faran fordrar prompt understöd, om hon ej skall alldeles
gå till grund.» — Många bland generalerna tydde emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:23:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/krigda1675/0078.html
