Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att ett segerrikt krig med nödvändighet skall
medföra en mångfaldigt stegrad andlig skaparkraft, detta
hör också till de många obevisade krigsdogmerna.
Folkets välstånd och dess självkänsla kan
höjas genom segern. Därigenom växa också
möjligheterna att de skapande välja stora uppgifter och få
medel att utföra dem. Men nutidens inblick i
ärftlighetens lagar hindrar oss från tron att flera snillen födas
på grund av ett lyckligt krig, eller att en storstat
blir förhållningsvis mer välsignad med sådana än en
liten stat. Vad Tyskland angår, så veta vi alla att dess
yppersta diktare och tänkare skapade sina verk när
Tyskland var svagt och splittrat. Vad den stegrade
folkliga självkänslan å ena sidan främjar, det
motverkas å den andra dels genom den utåtvända
riktning, som blir maktställningens följd, dels genom de
ovan påpekade hämningar, som det avbrutna
mellan-folkliga utbytet orsakar. När Europas lärde, diktare
och konstnärer fört kriget in på de områden, där
folkhatet gör mer skada än på slagfälten, då betyder detta
att en hagelskur härjat den nya folkvårens fruktämnen.
Andliga bildningsverk — uppförda med lika mycken
möda och konst som medeltidens katedraler — ligga
som dessa i spillror. Rättskänsla, samvetsgrannhet
och sanningskärlek, som man trott okullrunkliga
åtminstone på kulturens höjder, ligga där knäckta av
nationalismens cyklon. Självkänslan danar en
fantastiskt stegrad ljusbild av det egna folkets dygder,
liksom en skuggbild av fiendens fel. Såväl vid
försvaret av det egna folket som vid anklagelserna mot
fienden, är även bland kulturens spetsar den andliga
förnämhet försvunnen, som skyr allmänliggörande
omdömen och eftersägandet av rykten. Och om de
neutrala landen visa en samvetsgrann prövningsvilja
åt alla sidor, då anklagas de för neutralitetsbrott!![1]
[1] Ett betecknande bevis på nationalismens vana att
överskatta de egna nationella värdena och underskatta
fiendens är det – och med rätt – enhälliga beklagandet
i Tyskland över Frankrikes alltjämt underhållna och senaste
åren uppeggade revanschtanke, som inlett det i den, ur alla
synpunkter oriktiga, alliansen med Ryssland. Men
Elsass-Lothringen hade dock under århundraden och i innerlig
närhet tillhört Frankrike, och kriget,då de förlorades,
hade djupt kränkt den franska nationalstoltheten.
Samtidigt predikas nu på vers som prosa i Tyskland hämnd för
Tsingtau, en liten långt från Tyskland liggande koloni, som
ej ens en mansålder varit i tysk ägo och vars förlust ej
kostat 1,000 man i döda och sårade! Revanschtanken riktar
sig främst mot England, som uppeggat Japan. Samtidigt
har Tyskland uppeggat Turkiet. När nu dess bruna, gula
eller svarta skaror rasa mot »de kristna hundarna» kallas
detta ett vackert krigsbrödraskap! När liknande skaror
strida mot européer kallas det en »skam». När européer
stritt mot dessa färgade folk för att ta deras land ifrån
dem, då har det varit en heder! Ett annat betecknande
bevis är de ryska revolutionsmännens nationalism, som visat
sig i deras tro på en ny ande i Ryssland! En tro, som efter
ukaserna om Finlands förryskande m. m. visat sig vara
lika rörande orimlig som all annan barnatro. Ett annat
bevis är fransmäns och belgiers oförmåga att inse sin
del av skulden, när det förfärliga hände att deras härliga
kyrkor och andra gamla minnesmärken skövlades –
därför att de själva brukat dem till försvars- eller
spejarändamål!
Överallt, även hos de ädlaste inom varje folk, visar det
sig att nationalismen lever kvar också inom den renaste
patriotism. Därför måste tanken på ett slutligt
fredstillstånd börja och sluta vid uppgiften att rena
patriotismen från nationalism. Och när även de ädlaste
göra sig skyldiga till nationalismens orättvisa
värdesättning, då får man ej undra över att de tarvliga naturerna
bli stockdumma eller vilddjursgrymma i sitt nationalistiska
raseri. Man ber nu t. ex. i Tyskland att bli förskonad
från franska friska blommor i handeln; man ursäktar
sig för att lagstiftningen ännu nödgar tyska pressalster
att vanställas av ordet Copyright o. s. v. Strax efter
1905 fordrade samma slags nationalism i Sverige att man
försakade norsk akvavit och mesost, att man ej handlade
julklappar i Köpenhamn och ej ställde till fester i ett
hotell med dansk värd! Ville en svensk man fira en
norsk gäst med hissandet av hans lands fana, fick han
anonyma brev med titeln »Landsförrädare!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:24:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/krigfred/0027.html
