Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 KRIGET I NORGE 1814.
göra sina anspråk på besittningen af detta land gällande, icke
skulle öfvergifva det i afgörandets stund.
Då kom budskapet, att fred var sluten i Kiel den 14 januari
1814. Under trycket af de allierades öfvermakt hade Fredrik
VI nödgats afstå Norge till svenska kronan. Med den enväl-
dige konungens rätt och i enlighet med den statsform, hvarefter
han och hans ätt i hundrafemtio år härskat, hade han bortgifvit
sitt rikes ena hälft för att rädda åt sig den återstående. Och
vid afträdelsen hade han för de undersåtar, han miste, icke be-
tingat några fördelar utöfver de rättigheter, de åtnjutit under
hans enväldiga styrelse.
Underrättelsen om fredsslutet kom till Kristiania den 24
Januari kl. 8 om aftonen med en dansk kurir, öfverstelöjtnant
Römer, som till allmän förvåning färdats genom Sverige. Den blef
emellertid icke genast bekant. Prins Kristian, som redan var
bestämd att med all makt motsätta sig föreningen med Sverige,
hade nämligen beslutit att hålla saken hemlig, på det att han
mätte vinna tid att hämta förråd från Danmark och rusta sig
till motvärn. Förmodligen var det icke blott hans goda hjärta
och hans medfödda sympati för norska folkets naturliga rättig-
heter, hvilka han ansåg åsidosatta genom sin frändes afsägelse,
som dref honom ut i detta vägspel. Hoppet att kunna bibe-
hålla Norge i sin ätts ägo var förmodligen en ännu star-
kare driffjäder. Lyckades han endast vinna uppskof med för-
eningen, skulle kanhända den svenske kronprinsen — denne
»Pralhans», som han skrifver i sin dagbok — under tiden varda
förjagad och vägen därigenom banad för en återförening med
Danmark eller måhända för en union med Sverige under hans
egen spira.
Ankomsten af en kurir, som färdats genom fiendeland, hade
emellertid försatt hufvudstadens befolkning i den största spän-
ning. Det måste ju betyda, sade man, att fred var sluten, ty
eljest kunde han icke hafva fått passera. Två dagar senare
lästes också i tidningen »Tiden» om »detta glada budskap», att
fredsvillkoren visserligen icke ännu voro kända men att tidnin-
gen hoppades, satt de icke kunde vara vanärande för Dan-
marks och Norges lycksalighet».! Först småningom spred sig
kunskapen om fredsslutets verkliga innebörd, och i samma mån
intogos alla sinnen af oro och förskräckelse. Få voro nämligen
! Daae, Det gamle Christiania, sid, 358.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
