Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 KRIGET I NORGE 1814.
sen i enrum, fann audiensrummet uppfylldt af högre militärer
och ämbetsmän. Det var tydligt, att prinsen ville begagna äfven
detta tillfälle för att stegra norrmännens själfkänsla. Han
vägrade också att mottaga svenske konungens proklamation och
lät i stället ett af sina statsråd uppläsa ett manifest, däri
Norge förklarades för ett fritt och själfständigt rike, i hvilket
han, tillmötesgående folkets önskningar, förklarat sig för regent
för att under den rådande krisen kunna tygla den allmänna
upphetsningen. Rosens beskickning var således ändamålslös.
och han begärde att genast få aflägsna sig. Men nu lät
prinsen sitt lifliga temperament förleda sig till åtskilliga om-
dömen om Sverige och dess konung, hvilka, efter hvad som
passerat, icke kunde anses öfverensstämmande med god takt och
som, då han i all sin öfverdrift kom af sig, väckte Rosens löje.!
Proklamationen af den 8 februari, till hvilken man i Sverige
satt en viss förtröstan, hade sålunda visat sig utan all verkan.
Med sitt något frasrika blomsterspråk var den också på sina
ställen skäligen oklar. Däri talades sålunda visserligen om ett
slags folkrepresentation men icke om sättet, på hvilket den
skulle sammansättas, eller om gränsen för det inflytande, den
skulle få på lagstiftningen, ej heller om beskattningsrätten äfven
skulle innefatta rätten att bestämma utgifterna. I själfva verket
gjorde därför proklamationen, kan man säga, mera skada än
gagn, ty i stället för att söka en naturlig förklaring till dess
otydligheter i oförmåga hos den skrifvande att fatta sakens
kärna, påstodo norrmännen, att hela aktstycket endast var en
dålig efterapning af Talleyrands stil, ett eklatant bevis på svensk
.Fulhed». Om det ej var första gången, var det säkert icke den
sista, som svenskarnes illusioner på detta sätt gäckades af norsk
misstro.
Emellertid hade prins Kristian genom att afvisa svenska
regeringens underhandlingsförsök rifvit sista bryggan bakom
sig. Från detta ögonblick kunde kriget betraktas endast som en
tidsfråga. Dagen därpå aflade menigheten i hela riket den
föreskrifna eden att våga lif och blod i försvaret af ett älskadt
fädernesland. Tonen mot Sverige hade aldrig varit djärfvare
och mera utmanande. De orimligaste rykten kringspredos. Det
berättades man och man emellan, att norska hären med det första
skulle infalla i Sverige för att tvinga den svenska regeringen
! Sörensen säger i »Kampen om Norge 18S13—1514», att »Prindsen afviste
med passende ord det Forlangende, som stilledes til ham». IL sid. 163.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
