- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
201

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 201 — .’

så kan man kalla allting», sade Natascha godlynt. »Höt
du — din gode vän Denissov — är han hygglig?»

»Ja, det är han.»

»Adjö med dig då, och gå och kläd på dig. Men är
han inte stygg, Denissov?

»Stygg, han! Nej, Vaska är en riktigt hygglig karl.»

»Kallar du honom Vaska? Så lustigt! Men säg
—-är han verkligen riktigt, riktigt hygglig och snäll?»

»Ja, visst är han det.»

* Skynda dig nu och kom in och drick te —- alla de
andra ä’ • samlade redan.»

Och Natascha aflägsnade sig gående som en dansös, på
tåspetsarne och leende, lycklig och glad, som endast en
femtonårig flicka kan vara det.

När Nikolai träffade tillsammans med Sonja i salongen,
rodnade han. Han visste icke, hvilken ton han skulle anslå
mot henne. Dagen förut hade de kysst hvarandra i den
första glädjen öfver att återse hvarandra, men i dag kände
han på sig att detta icke ginge an. Han kände också, att
alla, äfven hans moder och systrar, sågo frågande på dem
och vaktade på, huru han skulle uppföra sig mot henne.
Han kysste henne därför bara på handen och kallade henne
för »ni» t och »Sonja», Men deras -blickar möttes, och de
sade »du» och kysstes ömt. Hon bad honom med sina
blickar om förlåtelse, att hon genom Natascha hade vågat
påminna honom om hans löfte och tackade honom för hans
kärlek. Och han å sin sida tackade henne med ögonens
stumma språk för helsningen, att han skulle känna sig fri
och obunden, men på samma gång sade hans ögon henne,
att han aldrig, aldrig skulle upphöra att älska henne,
emedan man ju icke kunde annat än älska henne.

»Så kostligt», sade Vera, begagnande sig af ett
ögonblicks allmän tystnad, »att Sonja och Kolja kalla hvarandra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free