- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
232

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 232 — .’

»Pappa — Andrei?» stötte hon fram i en ton så
söndersliten af sorg och med en blick, hvari låg ett sådant
djup af veklagan, att hennes fader icke kunde uthärda den,
utan vände sig bort.

»Fått bref: inte bland fångarne och inte bland de döda
heller! Men Kutusov skrifver: död!» Han slungade fram
ordet död med en så gäll röst, som om han ville skrämma
bort prinsessan med det.

Men prinsessan hvarken föll i vanmakt eller lät jaga
bort sig. När hon fick höra underrättelsen, blef hon endast
blek som ett lik, och i hennes underbara ögon glänste något
outsägligt. Det var som om en glädjekälla, den högsta
glädje, oberoende af alla världens fröjder och lidanden, hade
flödat öfver den förfärliga smärtan inom henne, och
glömmande all sin rädsla för fadern gick hon till honom, fattade
hans hand, drog honom till sig och slog sin arm omkring
hans senfulla hals.

»Min far!» sade hon, »vänd er icke bort ifrån mig —
låt oss gråta tillsammans!»

»Hundar! Skurkar!» skrek gubben och vände bort
ansiktet från henne. »Gå och säg det för Lisa!»

Nu sjönk prinsessan ned kraftlös på en stol och föll
i gråt.

»Vill ni inte säga mig, min far, huru han dog?»

»Gå din väg! Gå din väg! Stupat i drabbningen, där
man lät Rysslands bästa söner och Rysslands ära förspillas.
Gå och tala om det för Lisa; jag kommer efter.»

När prinsessan Maria kom in till den lilla furstinnan,
kastade hon sig på knä framför henne, gömde ansiktet i
hennes sköt och brast i gråt.

»Hvad är det åt dig, Mascha?»

»Ingenting . . . jag är bara så sorgsen ... så rädd,
Andrei ...»

Hön förmådde icke säga mer, men hvad hon sagt var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free