- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
271

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde delen - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 271 — .’

»Vore han en människa, på hvilkens existens du tviflade,
skulle jag föra honom till dig och’ visa honom för dig. Men
huru skulle jag, arme, dödlige varelse, kunna visa dig hela
allmakten, hela evigheten, hela hans härlighet, visa för dig,
som är blind eller tillsluter ögonen för att icke se honom,
icke förstå honom och icke känna och inse hela ditt eget
elände? Hvem är du? Hvad är du? Du drömmer, att du
är vis, emedan du kan tala så hånfulla ord, men det
oaktadt är du dummare -och dåraktigare än ett barn, som leker
med delarne af ett ur och vågar säga, att det icke tror på
den mästare, som har gjort det, emedan det icke förstår
betydelsen, sammansättningen af uret. Ja, ja, det är svårt
att finna och känna honom! I många århundraden ända
sedan fader Adams dagar hafva vi arbetat på att lära känna
honom, och dock äro vi ännu oändligt fjärran från
målet! .. . Vi hafva endast insett vår erbarmlighet och hans
storhet.»

Peter satt och lyssnade med klappande hjärta och
strålande ögon till den gamles ord, och han trodde dem af
hela sitt hjärta.

»Man når det målet icke med sitt förstånd, utan med
sitt lif», sade frimuraren.

»Det förstår jag icke!» sade Peter, och kände till sin
oro, att tvifvel åter reste sig inom honom. »Jag förstår
icke, hvarför icke människan skulle med sitt förstånd kunna
ernå denna kunskap, om hvilken ni talar.»

Den gamle smålog mildt och faderligt och svarade:

»Den högsta visheten och sanningen är som ett
kristallklart vatten, som vi upptaga i oss. Kan jag döma om detta
vattens renhet, om jag gjuter det i ett orent kärl? Endast
genom en inre luttring kan jag komma till en viss grad af
detta vattens renhet. Den högsta visheten är grundad icke
allenast på förståndet och på världsliga vetenskaper. Hon
är blott en, och hon har till sin grund endast en vetenskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free