Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- 604 —
flykter hette, hon skrattade icke, hon sjöng icke, och
försökte hon någon gång att taga en ton, kväfdes hennes röst
af de framvällande tårarne, tårar af ånger, tårar vid minnet
af de oskyldiga dagar, som nu voro oåterkalleligt förlorade
för henne, tårar af förargelse öfver att på ett så oförsvarligt
oförnuftigt sätt hafva förstört sina ungdomsår, som ännu
kunde hafva bragt henne så mycken glädje. Det var som om
en makt inom henne hade förbjudit henne att någonsin mera
vara eller visa sig glad.
Ett minne, som ofta dök upp för henne och nästan
var smärtsammare än alla de andra, var tanken på vden
sist förflutna hösten, jakten, »farbror» och julhelgen, som
hon hade tillbragt på Otradno tillsammans med Nikolai och
alla de sina. Hvad skulle hon icke hafva velat gifva, om
hon hade kunnat få tillbaka så mycket som en enda dag af
denna tid! Men allt var förbi — för alltid förbi! Det
tycktes henne, som om den forna känslan af obunden frihet
och harmlös glädje aldrig mer skulle kunna återkomma.
Man lade allmänt märke till, att Natalia synbarligen
bemödade sig att icke vara någon till besvär. Hon sökte
så mycket hon kunde gå ur vägen för familjens alla öfriga
medlemmar, endast med Petja umgicks hon gärna och
skrattade till och med mången gång rätt godt, när de båda voro
på tu man hand med hvarandra. Hon gick nästan aldrig
ut, och af de främmande, som kommo på besök, var endast
en henne välkommen — Peter. Ingen kunde uppföra sig
på ett mera ömt, hänsynsfullt och finkänsligt sätt mot henne
än grefve Peter Besuchov. Natalia kände detta, utan att
klart göra sig reda därför, och därför kände hon sig alltid
vederkvickt och uppmuntrad af hans besök. Men det
oaktadt var hon honom icke alls tacksam, ty hon var
öfvertygad om, att han i sin något hvardagliga godhet icke kunde
vara annat än god och vänlig mot hvem som helst. Mången
gång märkte hon, att han i hennes närvaro blef förvirrad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
