- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
799

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 33

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 799 —

hvilkens utseende hade förefallit furst Andrei bekant, lyfte
upp honom och sökte att lugna honom.

»Visa mig det! ... Ah! åh! åh!» . . . stönade han
mellan snyftningarna och jämmerropen.

Man visade den sårade det afskurna benet, som ännu
satt kvar i stöfveln.

»Åh! åh! åh!» snyftade han, och läkaren, som stod
bredvid honom, vände sig om och gick ut.

»O, min Gudj hvem är det? hvarför är han här?» tänkte
furst Andrei.

I denna eländiga, snyftande, kraftlösa människa, på
hvilken man nyss hade aftagit benet, hade han känt igen
— Anatol. En sjukvårdssoldat reste upp Anatol och räckte
honom vatten i en bägare, hvars rand han dock knappast
kunde omfatta med sina skälfvande svullna läppar. »Jo,
det är han, han som är så nära förbunden med mig, genom
något minne . . . något plågsamt minne . . . huru var det
där nu igen?» frågade sig fursten utan att genast finna
svar på frågan. Men så erinrade han sig plötsligt Natalia,
sådan han hade sett henne för första gången på balen med
den späda halsen och de hvita armarna och det lilla
ansiktet, som sett så skyggt ut, men också på samma gång så
redo att tjusas och visa sig lyckligt; och kärlek och ömhet
vaknade med större lif och styrka än någonsin förut i hans
själ. Nu fick han klart för sig, hvilken förbindelse det fanns
mellan honom och denne man, och åter fylldes hans ögon
af tårar.

Furst Andrei erinrade sig, nu allt, och ett ömt
deltagande fyllde hans hjärta för denna människa, för alla andra
människor och för henne, som han en gång så högt älskat.
Och han grät öfver sina egna och sin medtäfiares fel och
svagheter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0803.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free