Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde delen - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne liggande på knä framför dem af helgonbilderna, som
kvarlämnats. Man hade tagit med sig dem, som enligt
familjetraditionen voro de käraste.
På stora trappan och nere på gården togo de två
kvar-stannande afsked af de afresande; de senare hade af Petja
beväpnats med dolkar och sablar, hade byxorna nedstuckna
i stöfvelskaften samt remmar och skärp kring lifvet.
Liksom alltid vid en afresa märkte man, att man hade
glömt mycket, och att mycket fanns med, som man icke
behöfde. Två betjänter stodo länge väntande vid de
uppslagna vagnsdörrarna för att hjälpa grefvinnan upp i vagnen,
under det kammarjungfrurna sprungo af och an med kuddar
och paket mellan huset och de olika vagnarna.
»Alltid skola de glömma något», sade grefvinnan. »Du
vet ju, Dunjascha, att jag inte kan sitta så här.»
Dunjascha knep ihop läpparna utan att svara något,
hvarefter hon steg upp i vagnen för att lägga om kuddarna
på grefvinnans plats.
»Ja, se tjänstfolk!» sade grefven, runkande på hufvudet.
Den gamle kusken Gefim, den ende, som fick köra för
grefvinnan, satt högt uppflugen på kuskbocken, stel och rak
och utan att bry sig om hvad som skedde bakom honom.
Af trettioårig erfarenhet visste han, att det ännu skulle dröja
en stund, innan man skulle ropa till honom: »kör! med Gud!»
och att han, äfven sedan detta sagts, skulle befallas ait hålla
två gånger för att man skulle kunna sända efter glömda
saker, att han därpå skulle få hålla in hästarna ännu en
gång, och att då ändtligen grefvinnan skulle sticka ut
hufvudet genom vagnsfönstret och bedja honom att för Guds skull
vara försiktig i utförsbackarna. Detta visste han och väntade
därför med större tålamod än hans hästar, hvilka skrapade
med hofvarne och tuggade på betslen. Ändtligen hade alla
intagit sina platser, vagnssteget uppslogs, dörrarna stängdes,
så sände man ännu efter ett schatull och slutligen stack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
