Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- ioo979 —
henne, »jag har varit i verksamhet sedan klockan sex i
morgse — I morgon är en svår dag, och därför måste man
hvila ut.» Och utan att säga eit ord till sin hustru gick
han in i ett litet kabinett och lade sig på en soffa.
»Så är det alltid», tänkte grefvinnan Maria, »han talar
med alla andra, utom med mig! Jag ser, att jag är honom
motbjudande i synnerhet i denna belägenhet.» Allt blef
henne med ens obehagligt, Denissovs skratt och högljudda
tal, Natalia* prat och framför allt den förstulna blick, som
Sonja kastat på henne. Hon reste sig och gick in i
barnkammaren.
Barnen ä|cte på stolar »till Moskva» och uppmanade
henne att åka med. Hon satte sig och lekte med dem, men
tanken på hennes man och hans dåliga lynne lämnade
henne icke, hon steg upp igen och smög på tåspetsarne till
det lilla rum, där han låg.
»Kanske han icke sofver, och jag kan få en förklaring
af honom»» tänkte hon. Andrei, hennes äldste gosse, hade
smugit sig efter henne, utan att hop märkt det.
»Snälla Maria, jag tror han sofver», sade Sonja, som,
enligt hvad Maria tyckte, öfverallt kom henne i vägen.
»Andrei borde inte få väcka honom.»
När Maria vände sig om och såg den lille bakom
sig, fann hon, att Sonja hade rätt, men just därför var det
endast med möda hon höll tillbaka det häftiga svar hon
hade på tungan. För att icke behöfva rätta sig efter henne
gjorde hon ett tecken åt Andrei, att han skulle hålla sig
tyst och gick in i rummet. Hon stannade på tröskeln,
lyssnande till hans jämna andetag, som voro henne så
välbekanta och seende på hans vackra ansikte, som hon så
ofta under nattens stilla timmar hade betraktat. Nikolai
gjorde en rörelse, och i detsamma ropade lille Andrei:
»Pappa, där står mamma!»
Grefvinnan bleknade af förskräckelse och vinkade åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
