- Project Runeberg -  Kristens resa /
Del 3

(1924) [MARC] Author: John Bunyan Translator: G. S. Löwenhielm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Fåfängans marknad

(DEL 3)

SÅLUNDA FORTSATTE DE sin vandring under samtal om vad de sett och erfarit och förkortade så vägen, vilken annars utan tvivel skulle förefallit dem lång, eftersom de nu gingo genom en ödemark.

När de nu hunnit nästan till slutet av denna ödemark, råkade Trofast att kasta ögat tillbaka, då han fick se någon, som han tyckte sig känna, komma efter dem. Ack, sade han till sin trosbroder, vem är det, som kommer där borta? Då såg Kristen ditåt och sade: Det är min gode vän Evangelist. Ja, han är också min gode vän inföll Trofast, ty det var han, som förde mig in på vägen till den trånga porten. Evangelist hade nu hunnit upp dem och hälsade dem sålunda:

Evangelist: Frid vare eder, högt älskade bröder, och frid vare dem, som göra eder gott.

Kristen: Välkommen, välkommen, min gode Evangelist. Åsynen av ditt ansikte erinrar mig om din förra godhet och dina outtröttliga bemödanden för mitt eviga väl.

Trofast: Ja, tusen gånger välkommen. Huru önskvärt är icke ditt sällskap, o ljuvlige Evangelist, för oss stackars pilgrimer.

Evangelist: Huru har det gått eder i händer kära vänner, sedan vi sist skildes åt? Vad haven I upplevat, och huru haven I skickat eder?

Då berättade Kristen och Trofast för honom allt, som hänt dem på vägen, ävensom på vad sätt och med huru står svårighet de kommit så långt.

Evangelist: Det fägnar mig högeligen, icke att svåra prövningar mött eder, men att I segrande bestått dem samt oaktat många svagheter intill denna dag framhärden på den rätta vägen. Detta fägnar mig högeligen, säger jag, och det både för min och eder skull. Jag har sått, och I haven skördat, och den dagen nalkas, då både den, som sår, och de som skörda, skola tillsammans glädjas, d. v. s. om I framhärden intill änden: ty i sinom tid skolen I skörda, om I icke tröttnen (Joh. 4: 36; Gal. 6: 9). Kronan förehålles eder ovanefter och det en ovansklig krona: löpen så, på det att I skolen få den (1 Kor. 9: 24-27). Det finnes nog sådana, som börja att löpa efter denna krona, men, sedan de hunnit ganska långt på banan, kommer en annan och tar den ifrån dem. Behåll det du har, att ingen må taga din krona (Upp. 3: 11). I ären ännu icke utom skotthåll för djävulen. Ännu haven I icke ända till blods emotstått under kampen mot synden (Ebr. 12: 4). Låten riket ständigt föresväva eder själ, och sätten en fast tro till de ting, som icke synas. Låten ingenting, som är på denna sidan om den tillkommande världen, få fotfäste i er själ. Men framför allt given noga akt på edert eget hjärta och dess lustar: illfundigare än allt annat och fördärvat är hjärtat. Gören edra ansikten hårda som flintsten, ty I haven all makt i himmelen och på jorden på er sida.

Därpå tackade Kristen Evangelist för hans förmaning men bad honom tillika, att han skulle fortsätta med sitt tal till deras hjälp och ledning för återstoden av vägen; och det så mycket mer, som de väl visste, att han vore en profet, som kunde förutsäga, vilka vidrigheter skulle möta dem, ävensom huru de skulle kunna motstå och övervinna dem. Som nu Trofast även instämde i denna begäran, begynte Evangelist åter, som följer:

Mina söner, I haven i evangelii sannings ord hört, att I måsten genom många bedrövelser ingå i Guds rike, ävensom att i alla städer bojor och bedrövelser vänta eder (Apg. 14: 22; 20: 23); därför kunnen I ej vänta, att I skolen hinna långt på eder pilgrimsfärd, förrän något sådant på ett eller annat sätt vederfares eder. I haven också redan i någon mån själva fått erfara sanningen av dessa vittnesbörd, och ännu mer skall ofördröjligen komma. Ty, som I sen, haven I nu nästan uppnått slutet av denna ödemark och skolen snart komma in i en stad, som strax skall visa sig framför eder. Och i denna stad skolen I bliva hårt ansatta av fiender, som skola uppbjuda alla sina krafter för att bringa eder om livet. I bören veta, att endera eller båda där måste med sitt blod besegla det vittnesbörd, I avläggen. Men varen trogna intill döden, så skall konungen giva eder livets krona. Ehuru nu den av eder, som där skall omkomma, måste dö en onaturlig död samt kanske utstå svåra lidanden, så blir dock hans lott bättre än hans kamrats; icke blott därför, att han snarast får uppnå den himmelska staden, utan även emedan han kommer att undgå mycket elände, som skall vederfaras den andre under återstoden av hans vandring. När I nu anlänt till staden och allt, som jag berättar eder, går i fullbordan, så minnens eder vän, och skicken eder såsom män, anbefallande edra själar åt Gud, såsom åt en trofast skapare, med goda gärningar (1 Petr. 4: 19).

Därpå såg jag i min dröm, att de, så snart de kommo ut ur ödemarken, fingo se framför sig en stad, som hette Fåfänglighet, och i vilken det hela året om hölls en marknad, kallad Fåfänglighetens marknad. Och har denna marknad fått sitt namn därav, att staden där den hålles, är idel fåfänglighet (Ps. 62: 10), ävensom därav, att alla varor, som där säljas eller ditföras, äro intet annat än fåfänglighet, såsom den vise säger: Allt är fåfänglighet (Pred. 1: 2-14; 2: 11-17; Jes. 40: 17).

Denna marknad är ej heller någon ny inrättning utan en mycket gammal och hävdvunnen sak. Jag vill förtälja eder om dess första upprinnelse.

För nära 5,000 år sedan voro några pilgrimer på väg till den himmelska staden, liksom dessa två hederliga män nu äro. Men då Beelsebul, Apollyon och Legio med deras stallbroder av den bana, dessa vandringsmän togo, kunde förstå, att deras väg till den himmelska staden skulle föra dem genom denna Fåfänglighetens stad, så hittade de på att där tillställa en marknad, en marknad, som skulle räcka hela året om, och där alla slags fåfängligheter skulle utbjudas till salu. Därför säljas på denna marknad allehanda varor, såsom hus, jordagods, yrken, ämbeten, hederställen, befordringar, titlar, länder, konungariken, lustar, njutningar och alla slags förnöjelser, såsom lättsinniga kvinnor, hustrur, äkta män, barn, husbönder, tjänare, liv, blod, kroppar, själar, guld, silver, pärlor, ädla stenar, och jag vet ej vad. Dessutom kan man på denna marknad alltid få skåda taskspelarekonster, skälmstycken, lekar, skådespel, narrar, apor, skälmar och spetsbovar, och det av alla möjliga slag.

Här kan man få se - och det för ingenting - stölder, mord, äktenskapsbrott, menedare och det av blodröd färg.

Och, liksom det vid andra marknader av mindre betydenhet finnes flera husrader och gator med sina egna namn, där de och de varorna hållas fala, så har man ock här särskilda ställen, husrader och gator (d. v. s. länder och riken), där man lättast kan erhålla denna marknads olika handelsartiklar. Här finnas den engelska gatan, franska gatan, italienska gatan, spanska gatan, tyska gatan, svenska gatan, där olika slags fåfängligheter utbjudas till salu. Men liksom det på andra marknader plägar finnas någon viss vara, som är den mest eftersökta, så hava de varor, som kommo från Rom, på denna marknad stort företräde framför alla andra. Dock har det engelska folket samt några andra fattat avsmak för dem.

Nu går, såsom jag sagt, vägen till den himmelska staden rakt genom den stad, där nämnda ståtliga marknad hålles, så att den, som vill gå till den himmelska staden utan att likväl färdas genom denna marknad, nödvändigt måste gå ut ur världen (1 Kor. 5: 10). Då alla konungars konung var här nere, måste han själv genom denna stad fara till sitt eget land, och det på en marknadsdag till. Ja, som jag tror, var det Beelsebul, denna marknads högste styresman, som inbjöd honom att köpa av hans fåfängligheter. Ja, alldenstund han var en så högt uppsatt person, förde Beelsebul honom från gata till gata och visade honom uti ett ögonblick alla riken i världen för att om möjligt locka den välsignade att inlåta sig i handel med honom och köpa några av hans fåfängligheter. Men han fann intet behag i allt detta kram och lämnade därför staden utan att hava kostat ett enda öre på dessa fåfängligheter (Matt. 4: 8; Luk. 4: 5, 6). Denna marknad är alltså en mycket gammal och hävdvunnen sak, liksom den är mycket stor och besökt.

Nu måste, såsom jag sagt, våra pilgrimer nödvändigt gå genom denna marknad. Så gjorde de också, men se, just som de satte foten inom stadsporten, kom allt marknadsfolket i rörelse, ja, hela staden försattes liksom i uppror och det av flera skäl.

För det första hade pilgrimerna helt olika kläder med dem, som de andra marknadsbesökande buro. Därför spärrade alla upp ögonen, då de fingo se dem. Somliga sade, att de voro narrar, andra, att de voro dårhushjon, andra åter, att de voro utlänningar (Job 12: 4; 1 Kor. 4: 3).

För det andra.- liksom folket undrade över deras klädsel så undrade det ock över deras språk, ty det var få, som kunde förstå, vad de sade. De talade helt ledigt Kanaans tungomål. Men de, som höllo marknaden, voro av denna världens människor, så att både våra vandringsmän förekommo marknadsfolket och marknadsfolket förekom våra vandringsman såsom barbarer.

För det tredje väckte det i hög grad köpmännens åtlöje, att våra pilgrimer satte så ringa värde på deras varor. Ja, de värdigades icke ens se på dem, och om någon uppmanade dem att köpa något, satte de fingrarna i öronen och ropade: Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet (Ps. 119: 37), och sågo uppåt, därmed givande till känna, att deras handel och samfund var i himmelen (Fil. 3: 19, 20).

Då man såg, huru de två pilgrimerna betedde sig, frågade en av dem på spe: Vad viljen I köpa? Men de sågo allvarsamt på honom och sade: Vi köpa sanningen (Ordspr. 23: 23), vilket snart gav folket anledning att ännu mer förakta dem. Några begabbade dem, några överhopade dem med stickord, några bannade dem, några uppmanade andra att slå dem. Till slut blevo uppståndelsen och oväsendet på marknaden så stora, att allt råkade i förvirring. Strax skickades bud till marknadens store styresman, och han kom skyndsamt dit ned och uppdrog åt några av sina mest pålitliga vänner att anställa förhör med dessa män, för vilkas skull marknaden nästan blivit upp- och nedvänd. Våra två pilgrimer blevo alltså dragna inför rätta och av sina domare tillsporda, varifrån de kommo, vart de ämnade sig, och vad de gjorde där i en så ovanlig klädedräkt. Männen sade dem, att de voro främlingar och gäster i denna världen, samt att de voro på väg till sitt eget fädernesland, nämligen det himmelska Jerusalem (Ebr. 11: 13-16), ävensom att de varken givit stadens invånare eller köpmän någon anledning att så misshandla dem och uppehålla dem på deras resa utom möjligen i det fall, att, då någon frågat dem, vad de ville köpa, de svarat, att de ville köpa sanningen. Men de, som fått i uppdrag att förhöra dem, kunde icke få ur sitt huvud, att de voro dårhushjon och galningar eller ock orostiftare, som kommit för att ställa till oordning på marknaden. Därför tog man fatt på dem, slog dem, överhöljde dem med smuts och insatte dem sedan i en bur, på det att de skulle bliva ett skådespel för allt marknadsfolket. Där fingo de därför ligga någon tid, ett föremål för var mans åtlöje, ilska och hämndlystnad, medan marknadens överste styresman skrattade åt allt, som övergick dem.

Men som våra pilgrimer voro tåliga och icke vedergällde bannor med bannor utan fastmer välsignade sina förföljare samt gåvo dem goda ord för onda och vänlighet för oförrätter, så började några människor på marknaden, vilka voro mera tänkande och mindre fördomsfulla än andra, att hindra de mera illasinnade och förebrå dem deras beständiga ofog mot de två fångarna. Men då folket märkte detta, blev det mycket uppbragt, gick löst även på dem, kallade dem för lika stora skälmar som männen i buren samt hotade att låta dem dela deras öde, enär de tydligen stode i förbund med varandra. Härtill svarade de andra, att, så vitt de kunde se, voro de två främlingarna stilla och ordentliga människor, vilka icke hade ont i sinnet mot någon, ja, att många bland dem, som köpte och sålde på deras marknad, voro mera värda att sitta i bur, ja, att bindas vid skampålen, än de två män, som man så illa hade misshandlat. Efter åtskillig ordväxling å ömse sidor (varunder de båda fångarna förhöllo sig ganska visligt och stilla) kommo de marknadsbesökande alltså i slagsmål med varandra, varvid en och annan blev sårad. Då förde man våra stackars pilgrimer åter inför deras domare, beskyllande dem att hava anstiftat även det sista oväsendet på marknaden. Domarna läto alltså jämmerligen piska dem, belägga dem med järnkedjor och leda dem sålunda bundna omkring på marknaden, andra till skräck och varnagel, på det ingen vidare skulle drista att tala till deras försvar eller göra gemensam sak med dem. Men Kristen och Trofast uppförde sig även nu så visligt och upptogo den skam och vanära, som tillfogades dem, med så mycket tålamod och saktmod, att ännu flera av marknadsfolket (ehuru endast få i jämförelse med de övriga) blevo vunna för dem. Detta stegrade likväl ännu mer den fientliga hopens raseri, så att de inom sig beslöto de tvenne männens död och skreko, att varken bur eller fjättrar vore ett tillräckligt straff för dem, utan att de måste dö, därför att de stört den allmänna friden och förfört marknadsfolket.

Därpå gavs befallning, att man åter skulle insätta dem i buren under avvaktan på vidare beslut. Så skedde, varjämte man till yttermera visshet fastlåste deras fötter vid stocken.

Medan de sutto här, erinrade de sig ånyo, vad de hört av sin trogne vän Evangelist; och som han sagt dem, vad de hade att vänta, blevo de därav ännu mer styrkta att framhärda på sin väg och i sina lidanden. Även tröstade de varandra med hans förklaring, att just den, på vilkens lott det nu fölle att ljuta döden, skulle få det allra bäst, varför vardera hemligen önskade, att detta företräde måtte beskäras honom. Dock överlämnade de sig åt hans anvisa ledning, som råder över allting, och läto sig nöja med den belägenhet, i vilken de befunno sig, tills han skulle annorlunda förfoga över dem.

Sedan nu den för deras förhör utsatta dagen inträtt, förde man dem inför rätta, på det de skulle undergå rannsakning och få sin dom. Domaren hette herr Fromhetshatare. Anklagelserna mot dem voro till innehållet enahanda, ehuru till formen något olika. Summan därav var följande:

Att de voro fiender till och störare av deras handel och näringar; att de hade åstadkommit oordningar och söndringar i staden, samt att de med förakt för deras furstes lag skaffat sig ett anhang för sina egna högst farliga meningar.

Trofast anförde till sitt försvar, att han endast satt sig emot sådant, som satt sig emot den, vilken är högre än de högsta. Och, sade han, vad oordningar angår, så anställer jag inga sådana, emedan jag är en fridens man. De av stadens invånare, som vunnits på vår sida, blevo vunna därigenom, att de insågo sanningen och vår oskuld, och hava endast blivit förda från en sämre väg till en bättre. Och vad angår konungen, som I talen om, så, alldenstund han ej är någon annan än Beelsebul, vår Herres fiende, trotsar jag honom och alla hans änglar.

Sedan utfärdades en kungörelse, att alla, som hade något att anföra till sin fördel för sin herre, konungen, emot fångarna, som stodo inför rätta, genast skulle framträda och avlägga sitt vittnesmål. Då stego tre vittnen fram, nämligen Avund, Vantro och Inställsamhet. Därpå frågade man dem, om de kände den anklagade, och vad de hade att andraga för sin herre, konungen, emot honom.

Först steg Avund fram och talade sålunda: Herre, jag har länge känt denne man, och vill med ed intyga inför den hedervärda rätten, att han är -

Domaren: Håll - förestava honom eden.

Sedan han alltså avlagt eden, sade han: Ers nåd, oaktat sitt skenfagra namn är denne man en av de största skälmar i vårt land. Han frågar varken efter konung eller folk, efter lag eller hävd, utan gör allt, vad han kan, för att intala alla människor vissa sina upproriska meningar, vilka han kallar med det gemensamma namnet trons och helighetens grundsatser. Särskilt hörde jag honom en gång påstå, att kristendomen och sederna i vår stad Fåfänglighet äro rakt stridande mot varandra och aldrig kunna förlikas; genom vilket yttrande han på samma gång icke blott fördömde alla våra lovliga företag utan även oss själva, som utföra dem.

Då sade domaren till honom: Har du något mer att säga?

Avund: Jag kunde säga mycket mer, om jag ej fruktade att därigenom uttrötta domstolens tålamod. Dock, om så behöves, vill jag, sedan de andra herrarna avlagt sina vittnesmål, ännu göra några tillägg, hellre än att något skall fattas, som kan bidraga till den anklagades fällande. Så fick Avund avträda.

Därpå förekallade man Vantro och befallde honom att se på fången. Och sedan man även frågat honom, vad han hade att anföra för sin herre, konungen, och förestavat honom eden, började han sålunda:

Ers nåd, jag är ej mycket bekant med denne man, ej heller önskar jag att göra närmare bekantskap med honom. Att han likväl är en mycket fördärvlig människa, därtill sluter jag av ett samtal, som jag härom dagen hade med honom i vår stad, då jag hörde honom säga, att vår religion duger till ingenting, samt att man genom densamma omöjligen kan täckas Gud; av vilket yttrande det, såsom Ers nåd mycket väl vet, med nödvändighet följer, att all vår gudstjänst intill denna dag är fåfäng, samt att vi ännu äro i våra synder och till slut skola bliva fördömda. Och är detta, vad jag har att säga.

Därpå lät han Inställsamhet avlägga eden och befallde honom att anföra, vad han visste till fördel för sin herre, konungen, emot fången inför rätta.

Inställsamhet: Herr domare och I, samtliga ädle herrar, jag har länge känt denne man och hört honom yttra saker, som aldrig borde sägas, ty han har försmädat vår ädle furste Beelsebul och talat med förakt om hans högtärade vänner, som heta greve Gammal människa, greve Köttslig förnöjelse, greve Vällustig, greve Fåfäng ärelust, gamle greve Liderlighet, baron Rovgirighet och alla våra övriga högvälborna herrar. Dessutom har han sagt, att om alla voro så sinnade som han, skulle icke en enda av dessa herrar längre få bliva kvar i vår stad. Slutligen har han ej skytt för att smäda även Ers nåd, som nu fått i uppdrag att vara hans domare, ja, kallat eder en gudlös bov jämte många andra dylika förklenande tillmälen, med vilka han smutskastat de flesta herrskaperna i vår stad.

Inställsamhet hade slutat sitt yrkande, ställde domaren sitt tal till den anklagade, sägande: Du avfälling, du kättare och förrädare, har du hört, vad dessa vittnat emot dig?

Trofast: Tillåtes mig att tala några få ord till mitt försvar?

Domare: Slyngel, du förtjänar ej att leva längre utan att genast på stället förlora livet; likväl, på det att alla må se vår mildhet mot dig, så låt oss höra, vad du har att säga.

Trofast: Först säger jag då till svar på vad herr Avund anfört, att jag aldrig sagt något annat än detta, att alla regler, lagar, bruk eller människor, som äro tvärt emot Guds ord, stå ock i rak strid mot kristendomen. Om jag talat orätt häri, så övertyga mig om min villfarelse, och jag är färdig att inför er taga tillbaka mina ord.

Vad för det andra herr Vantro och hans anklagelse mot mig angår, så sade jag endast, att det för att rätt dyrka Gud fordras en av Gud verkad tro, samt att det icke finnes någon av Gud verkad tro utan en gudomlig uppenbarelse av Guds vilja. Allt, som därför i strid med den gudomliga uppenbarelsen intrugas i Guds dyrkan, kan blott härröra från en mänsklig tro, vilken tro icke gagnar till evigt liv.

Vad nu för det tredje herr Inställsamhets anklagelse beträffar, så svarar jag (med förbigående av beskyllningen, att jag skulle hava talat försmädligt och dylikt), att denna stads furste med hela hans anhang av hovmän och tjänare, som bemälde herre nämnt, passa mer för att vara i helvetet än i denna stad och i detta land; och nu vare mig Herren Gud nådig.

Då ropade domaren till juryn, som hela tiden suttit där för att höra och anmärka: Herrar, jurymän, I sen denne man, för vars skull det varit sådant upplopp i vår stad. I haven även hört, vad dessa aktningsvärda herrar vittnat emot honom, ävensom vad han därtill svarat och bekänt. Det åligger nu eder att efter bästa samvete antingen hänga eller fria honom. Emellertid anser jag det för min plikt att meddela eder några upplysningar angående vår lag.

Farao den store, vår furstes tjänare, utfärdade på sin tid en förordning, att alla israelitiska gossebarn skulle kastas i älven (2 Mos. 1: 22), på det att icke ett folk, som bekände sig till en annan religion än han, skulle förökas och bliva honom för starkt. Vidare utgavs under en annan av vår furstes tjänares, Nebukadnessar den store, dagar ett påbud, att var och en, som icke ville falla ned och tillbedja hans gyllene beläte, skulle kastas i en brinnande ugn (Dan. 3). Slutligen utfärdades en förordning under Darii regering, att var och en, som inom en viss tid åkallade någon annan gud än hans, skulle kastas i lejonkulan (Dan. 6). Nu har denne upprorsstiftare brutit mot dessa lagars innehåll, icke blott i tankar (vilket redan icke bör tålas) utan även i ord och gärningar, vilket därför är alldeles oförlåtligt.

Vad Faraos lag angår, så stiftades den blott på en förmodan att förekomma brott, innan ännu något sådant blivit begånget. Men här är ett brott redan för handen. Var åter beträffar den andra och tredje förordningen, så sen I, att den anklagade gör anmärkningar mot vår gudsdyrkan; och för detta av honom själv erkända förräderi förtjänar han att döden dö.

Då avträdde juryns ledamöter, vilkas namn voro: herr Blindman, herr Oduglig, herr Ondskefull, herr Vällustälskare, herr Lösaktig, herr Envis, herr Högmodig, herr Fiendskap, herr Lögnare, herr Grymhet, herr Ljushatare, herr Oblidkelig. Alla dessa avgåvo först i det rum, där de voro instängda med varandra, sina respektive röster emot honom och beslöto sedan enhälligt att gemensamt inför domaren förklara honom skyldig. Och yttrade var och en för sig först enskilt sålunda: Herr Blindman, som var ordförande, sade: Jag ser klart, att denne man är en kättare; herr Oduglig: Bort med en sådan människa från jorden; herr Ondskefull: Ja, jag hatar blotta åsynen av honom; herr Vällustälskare: Jag har aldrig kunnat med honom; herr Lösaktig: Icke jag heller, ty han gjorde icke annat än fördömde mitt leverne; herr Envis: Häng honom, häng honom; herr Högmodig: En eländig stackare; herr Fiendskap: Det kokar i mig, blott jag får se honom! herr Lögnare: Han är en ärkeskälm; herr Grymhet: Det är för gott för honom att hängas; herr Ljushatare: Låtom oss röja honom ur vägen; herr Oblidkelig: Om man än gåve mig hela världen skulle jag aldrig kunna förlika mig med honom, låtom oss därför genast förklara honom skyldig till döden. Så gjorde de ock, varpå den anklagade strax blev dömd att föras från domstolen tillbaka till fängelset för att där avlivas på det grymmaste sätt, man kunde upptänka.

Alltså förde de ut Trofast för att förfara med honom enligt sin lag. Först hudflängde de honom, sedan slogo de honom med nävarna, därpå sargade de honom med knivar, därnäst stenade de honom. Sedan stungo de honom med sina svärd, och slutligen brände de honom till aska på bålet. Så lyktade Trofast sitt liv.

Nu såg jag, huru bakom folkmassan en med hästar förspänd vagn stod och väntade på Trofast. Så snart dennes fiender gjort slut på hans liv, blev han upptagen i densamma och under basunklang förd rakt upp genom molnen närmaste vägen till himmelens port.

Vad Kristen beträffar, fick han ännu något anstånd och fördes tillbaka till fängelset. Där hölls han alltså någon tid inspärrad. Men han, som råder över allting och har människornas raseri i sin hand, styrde det så, att han för den gången undkom fienderna och sattes på fri fot. Och då han nu åter vandrade framåt, sjöng han:

Väl, Trofast, min broder! du trofast bekände
Din Herre, och du nu hos honom har frid,
Då trolösa själar gå bort till elände,
Som njöto sin lusta i världen en tid.
Sjung, Trofast! ej du, ej ditt namn skall förgå,
Ty, fast de dig dödat, du lever ändå.

Nu såg jag i min dröm, att Kristen icke vandrade allena, ty en man, som hette Hoppfull (och han hade blivit en sådan genom aktgivande på Kristens och Trofasts ord och uppförande under deras lidande på marknaden), sällade sig till honom och ingick brödraförbund med honom, sägande sig vilja bliva hans reskamrat. På samma gång således, som en dog för att vittna om sanningen, uppstod en annan ur hans aska för att bliva Kristens följeslagare på hans pilgrimsfärd. Denna Hoppfull sade även Kristen, att många flera av marknadsfolket blott väntade på lägligt tillfälle för att följa efter dem.

Därpå såg jag, att, sedan de kommit ut från marknaden, upphunno de inom kort en man, som vandrade framför dem, och vars namn var Biavsikt. Då de nu frågade honom, vad landsman han var, och huru långt han ämnade färdas på den vägen, svarade han, att han kom från staden Fagert tal och var stadd på vandring till den himmelska staden. Men sitt namn sade han dem icke.

Från Fagert tal, sade Kristen: Kan något gott komma därifrån? (Ordspr. 26: 25).

Biavsikt: Ja, det hoppas jag.

Kristen: Men, käre herre, vad får jag kalla er?

Biavsikt: Jag är en främling för er, liksom ni är för mig. Om ni vandrar denna väg, så är jag mycket glad att få ert sällskap, varom icke, så får jag väl ändock giva mig till freds.

Kristen: Jag har hört talas om den där staden Fagert tal, och, om jag minns rätt, lär det bo mycket rikt folk där.

Biavsikt: Ja, det kan jag försäkra er. Jag har själv ganska många rika släktingar där.

Kristen: Vilka äro då edra släktingar, om jag törs fråga?

Biavsikt: Nästan hela staden, men särskilt baron Vindflöjel, baron Tidstjänare, baron Fagert tal (efter vars förfäder staden först fick sitt namn). Vidare herr Smilare, herr Se-åt-två-håll, herr Vad-ni-vill samt kyrkoherden i vår församling, herr Tvetalig, som var min moders halvbroder på faderns sida. Och för att säga er sanningen, så har jag arbetat mig upp till ett ganska gott stånd, ehuru min farfars far blott var en simpel roddare, som hade för vana att ro åt ett håll och se åt ett annat, och jag har genom samma yrke förvärvat det mesta av min förmögenhet.

Kristen: Är ni gift?

Biavsikt: Ja, och min hustru är ett dygdemönster och dotter av ett dygdemönster, nämligen av hennes nåd Förställning. Hon är således av ganska förnäm börd och har därjämte hunnit en så hög grad av belevenhet, att hon vet att skicka sig med alla, från fursten ned till bonden. Vår kristendom skiljer sig visserligen något från deras, som höra till det strängare slaget, men blott i två små punkter. För det första segla vi aldrig mot vind och ström. För det andra äro vi alltid då mest nitiska, när religionen går i silvertofflor, d. v. s. vi vilja ej gärna vandra omkring med vår kristendom på gatorna, om icke solen skiner och människorna klappa händerna åt densamma.

Då gick Kristen litet avsides till sin kamrat Hoppfull och sade: Det faller mig just in, att detta är en viss Biavsikt från Fagert tal. Om så är, hava vi fått i sällskap den största skälm, som finnes i hela denna trakt. Då sade Hoppfull: Fråga honom, han bör väl icke skämmas för sitt namn. Kristen gick alltså åter till honom och sade: Herre, ni talar, som om ni visste mer än hela den övriga världen, och om jag icke alltför mycket misstager mig, så har jag en halv aning om vem ni är. Heter ni icke Biavsikt från Fagert tal?

Biavsikt: Det är icke mitt verkliga namn utan endast ett öknamn, vilket jag fått av vissa människor, som ej kunna tåla mig. Jag måste hålla till godo därmed och tåligt lida denna försmädelse, såsom andra fromma män före mig måst lida sin.

Kristen: Men har ni aldrig givit människorna anledning att så kalla er?

Biavsikt: Nej, aldrig, aldrig. Jag har aldrig gjort något värre, varav de kunnat hämta anledning att giva mig detta namn, än att jag alltid haft lyckan att i mina åsikter överensstämma med den rådande tidsandan, hurudan denna än varit samt att det fallit sig så, att jag vunnit därpå. Men om goda ting sålunda falla en i skötet, må man ju räkna det som en välsignelse, utan att illasinnade människor därför ha rätt att överhopa en med smädelser.

Kristen: Jag kunde just tro, att ni var den mannen, om vilken jag hört talas. För att säga er vad jag tänker, fruktar jag, att det där namnet tillkommer er med mera skäl, än ni vill låta påskina.

Biavsikt: Nåväl, om ni nödvändigt vill tro det, så kan jag ej hjälpa det. Men skulle ni det oaktat vilja antaga mig till reskamrat, så skall ni i mig finna ett angenämt sällskap på vägen.

Kristen: Om ni vill följa med oss, måste ni gå mot vind och ström, men det kan jag förstå, strider emot edra grundsatser. Även måste ni kännas vid kristendomen, icke mindre då den går i trasor, än då den går i silvertofflor, ja, stå den bi, så väl då den är slagen i bojor, som då människorna klappa händerna åt den på gatorna.

Biavsikt: Ni får icke befalla eller härska över min tro. Lämna mig min frihet, och låt mig gå med er!

Kristen: Icke ett steg längre, med mindre ni handlar såsom vi i de stycken, jag nämnt.

Biavsikt: Jag ämnar aldrig övergiva mina gamla grundsatser, alldenstund de äro både oskadliga och inbringande. Om jag icke får följa med er, så måste jag väl gå för mig själv, såsom jag gjorde, innan I hunnen upp mig, till dess jag träffar några, som finna nöje i mitt sällskap.

Nu såg jag i min dröm, att Kristen och Hoppfull övergåvo Biavsikt och vandrade på något avstånd framför honom. Men när en av dem råkade att se sig om, blev han varse tre män, som skyndade efter Biavsikt, och se, då de hunno upp honom, så bugade han sig mycket djupt för dem, och de besvarade hans hälsning. Dessa män hette herr Världslikställig, herr Penningkär, herr Behålla-sitt-liv och voro gamla bekanta till Biavsikt, emedan de i yngre år gått i skola tillsamman hos en viss herr Karg, skolmästare i staden Vinninglust, som ligger norr ut i landskapet Snikenhet. Denne lärare hade undervisat dem i konsten att skrapa åt sig, vare sig med våld, svek, smicker, lögn eller ett sken av gudaktighet, och de fyra nämnda herrarna hade gjort så stora framsteg i sin lärares konst, att var och en av dem skulle själv kunnat hålla skola däri.

Då de nu, såsom jag sade, hälsade varandra, sade herr Penningkär till Biavsikt: Vad är det för två män, som gå där framför oss? Ty Kristen och Hoppfull voro ännu i sikte.

Biavsikt: Det är ett par långväga pilgrimer, som vandra till Sion, ehuru på sitt eget vis.

Penningkär: Ack, varför väntade de icke, så att vi kunnat få deras sällskap? Ty jag hoppas, att så väl de som vi och ni, min herre, alla äro stadda på vallfärd till Sion.

Biavsikt: Ja, visst äro vi det. Men de där männen framför oss äro så stränga samt älska så mycket sina egna meningar och akta andras åsikter så ringa, att om en människa är aldrig så gudlig, men icke i allt överensstämmer med dem, så stöta de genast bort henne från sitt sällskap.

Herr Behålla-sitt-liv: Det är ganska illa gjort, men vi läsa om somliga, som äro alltför rättfärdiga (Pred. 7: 17) och sådana människors stränghet kommer dem att döma och fördöma alla utom sig själva. Men säg mig, i vilka och i huru många stycken voren I av olika meningar?

Biavsikt: Jo, i sin halsstarrighet hålla de det för sin plikt att i alla väder rusa framåt på sin färd. Jag däremot anser, att man bör vänta på gynnsam vind och ström. De vilja genast sätta allt på spel för Gud. Jag däremot söker begagna mig av alla fördelar för att rädda liv och egendom. De vilja fasthålla sina meningar, om de ock få alla människor emot sig. Jag däremot hyllar kristendomen i sådant och så långt, som tiderna och min säkerhet medgiva. De bekänna sig till kristendomen, då den är klädd i trasor och överhöljd med förakt. Jag däremot, då den spatserar i gyllene tofflor, då solen skiner och människorna klappa händerna åt den.

Världslikställig: Gode Biavsikt, fortfar, som du börjat. Ty jag för min del måste anse den som en dåre, vilken, då det står honom fritt att behålla, vad han äger, genom sin ovishet låter det gå förlorat. Låtom oss vara kloka som ormar! Det är bäst att bärga sitt hö, medan solen skiner. Vi se ju, huru biet ligger stilla hela vintern och först då sätter sig i rörelse, när det kan förena nytta med nöje. Gud skickar ömsom regn, ömsom solsken. Om de äro sådana dårar, att de gå ut, medan det regnar, så vilja dock vi tåligt vänta, tills vi få vackert väder med på resan. För min del tycker jag bäst om det slags gudaktighet, som kan stå tillsammans med ett tryggt åtnjutande av de välsignelser, Gud förlänat oss. Ty vem, som ej förlorat sitt sunda förnuft, kan föreställa sig annat, än att, då Gud beskärt oss denna världens goda, han också vill, att vi för hans skull skola behålla det? Abraham och Salomo blevo rika genom sin gudsfruktan, och hos Job heter det, att den fromme skall få guld för stoft och gyllene bäckar för sten (22: 24). Men då får han ej heller vara lik männen framför oss, om de äro sådana, som ni beskrivit dem.

Herr Behålla-sitt-liv: Jag tänker, att vi alla äro ense i denna sak, därför behöva ej flera ord spillas därpå.

Herr Penningkär: Nej, på detta ämne behöva i sanning ej flera ord spillas, ty den, som varken tror Skriften eller förnuftet (och I sen, att vi hava båda på vår sida), han förstår varken sin egen frihet eller söker sin egen välfärd.

Biavsikt: Mina bröder, som I sen, äro vi alla stadda på vallfärd till Sion. Tillåten mig alltså, för att så mycket lättare vända våra tankar från det, som är ont, att till eder framställa följande fråga:

Låtom oss antaga, att en människa - t. ex. en lärare, en hantverkare eller någon dylik - får sig ett tillfälle erbjudet att vinna några av detta livets välsignelser, dock blott med villkor, att han åtminstone till det yttre skenet visar sig ovanligt nitisk i vissa gudaktighetsövningar, med vilka han ej förut befattat sig. Kan han icke få göra bruk av detta medel för att uppnå sitt mål och dock vara en i allo rättskaffens man?

Herr Penningkär: Jag ser till botten av eder fråga och vill med dessa herrars benägna tillåtelse försöka att åstadkomma ett svar. För att nu först hålla mig till er fråga, så vitt den angår en lärare, så antag, att en sådan, en aktningsvärd man, som sitter med ett mycket litet pastorat, får utsikt att erhålla ett mycket fetare och förmånligare, dock endast så framt han mera vinnlägger sig om ordet, predikar oftare och mera nitiskt samt, alldenstund församlingens smak så fordrar, ändrar några av sina grundsatser. Då ser jag för min del intet skäl, varför ej en lärare (förutsatt att han får en kallelse) kan göra detta och ännu mycket mer och icke desto mindre kan vara en hederlig man. Och varför? Jo:

För det första är hans åstundan att få ett större pastorat lovlig (detta kan ej bestridas), alldenstund Försynen ställt det i hans väg. Alltså må han gärna söka vinna det, om han kan, utan att göra sig samvete däröver.

För det andra gör hans åstundan efter nämnda pastorat honom mera flitig i ordets studium, mera nitisk i sin predikan o. s. v. Den gör honom därför till en bättre människa, på samma gång den eggar honom att bättre ockra med sina pund, vilket ju allt överensstämmer med Guds vilja.

För det tredje, vad det angår, att han rättar sig efter församlingens smak genom att till dess tjänst avstå från några av sina grundsatser, så bevisar detta: 1) att han är av ett självförsakande sinnelag; 2) att han har gåvan att genom ett ljuvligt sätt att vara vinna människors kärlek; och 3) att han av dessa skäl är så mycket mera passande för det prästerliga kallet.

För det fjärde sluter jag av allt detta, att en lärare, som utbyter en mindre lägenhet mot en större, ej därför bör anses för girig. Fastmer bör han, alldenstund han både förkovrat sig i flit och uppodlat sina gåvor, högaktas såsom en man, vilken lägger sig vinning om sitt kall och begagnar ett honom erbjudet tillfälle att göra gott.

Jag vill nu övergå till andra delen av er fråga eller den, som angick en hantverkare. Antag, att en sådan befinner sig i mycket torftiga omständigheter, men att han genom att bliva gudlig kunde mycket förbättra sin ställning, måhända få en rik hustru eller draga flera och långt bättre kunder till sin bod. Då ser jag för min del intet skäl, varför ej han med full rätt skulle kunna tillgripa denna utväg för att komma på grön kvist. Och varför?

För det första är det en dygd att bliva gudlig, man må bliva det genom vilket medel som helst.

För det andra är det ej heller olovligt att skaffa sig en rik hustru eller flera kunder till sin bod.

För det tredje bekommer en man, som vinner dessa förmåner genom att bliva gudlig, det, som är gott, av dem, som äro goda, genom att själv bliva god. Här hava vi nu en god hustru och goda kunder och en god vinst och allt detta bekommet därigenom, att man blivit gudlig, vilket ock är en god sak. Alltså är det en god och nyttig strävan att söka erhålla allt detta genom att bliva gudlig.

Detta herr Penningkärs svar på Biavsikts fråga vann stort bifall hos alla dem, varför man kom överens, att det i allmänhet vore högst hälsosamt och fördelaktigt att på sådant sätt se sig till godo. Och, alldenstund, såsom de menade, ingen kunde säga något häremot och Kristen och Hoppfull ännu voro inom hörhåll, så beslöto de enhälligt att, så snart de kunde upphinna dem, gå löst på dem med samma fråga och det så mycket hellre, som de två männen förut motsagt Biavsikt. Alltså ropade de efter dem, varpå våra två pilgrimer stannade för att invänta dem. Men under det närmade sig, kommo de överens, att icke Biavsikt utan gamle herr Världslikställig skulle framställa frågan, emedan, såsom de hoppades, de två männens svar till den senare ej skulle ha kvar något av den häftighet, som kort förut vid deras skilsmässa uppstått mellan dem och Biavsikt.

Sedan man nu sammanträffat och å ömse sidor hövligt hälsat varandra, framställde herr Världslikställig sin fråga till Kristen och hans kamrat, uppmanande dem att besvara den, om de kunde.

Då sade Kristen: Till och med ett spätt barn i kristendomen skulle kunna besvara tio tusen sådana frågor. Ty om det icke är tillåtet att följa Kristus för bröds skull, såsom det ju visserligen icke är (Joh. 6: 26), huru mycket vederstyggligare är det då icke att göra honom och kristendomen till trappsteg för att vinna och njuta av världen! Ej heller finna vi några andra, som hylla denna mening, än hedningar, skrymtare, onda andar och trollkarlar.

1. Då hedningarna Hemor och Sikem fått begär till Jakobs dotter och boskap och sågo, att det icke fanns någon annan utväg för att komma åt dem än att låta omskära sig, så sade de till sina medborgare: Om vi omskära allt mankön ibland oss, på samma sätt som de äro omskurna, så skall deras boskap och deras egendom och alla deras husdjur bliva våra. Det var deras dotter och boskap, som de sökte komma åt, och de begagnade deras gudsdyrkan blott såsom en stege för att vinna sitt ändamål. Läs hela händelsen i 1 Mos. 34: 20-23!

2. De skrymtaktiga fariséerna hyllade även samma slags religion. Ty de höllo såsom en förevändning långa böner, men att uppäta änkors hus var deras avsikt, varför ock deras straff blev en desto svårare dom av Gud.

3. Judas, som var »en djävul», hade även samma slags gudsfruktan, ty han var gudlig för pungens skull, på det han måtte komma åt vad som lades uti den. Men han gick förlorad och blev förkastad samt erhöll namnet Det förlorade barnet.

4. Trollkarlen Simon hyllade även samma religion, ty han ville hava den helige Ande för att förtjäna penningar därmed, och hans dom från Petri mun blev ock därefter (Apg. 8: 19-22).

Slutligen kan jag ej annat än tro, att den, som tager på sig religion för världens skull, han kommer ock att för världens skull kasta av sig densamma. Ty lika visst som Judas åsyftade världen, då han blev gudfruktig, lika visst sålde han ock för samma världs skull sin gudsfruktan och sin Herre. Att därför med ja besvara denna fråga, såsom jag märker, att I haven gjort, och antaga ett sådant svar som giltigt, det är både hedniskt, skrymtaktigt och djävulskt; varför ock eder lön skall bliva efter edra gärningar.

Då stodo de fyra männen och stirrade på varandra, men ingen av dem hade ett ord att svara Kristen. Och som Hoppfull också gillade Kristens hälsosamma svar, så uppstod en djup tystnad dem emellan. Slutligen drogo Biavsikt och hans sällskap sig tillbaka och höllo sig sedan efter, på det att Kristen och Hoppfull skulle få försprång framför dem. Då sade Kristen till sin följeslagare: Om de där männen icke kunna bestå inför människors dom, huru skola de då bestå inför Guds dom? Och om de förstummas, när de hava att göra med ett lerkäril, huru skall det då gå dem, när de skola brinna i lågorna av en förtärande eld?

Så förlorade nu Kristen och Hoppfull dem ur sikte och gingo framåt, tills de kommo till en ljuvlig slätt, benämnd Ro, över vilken de vandrade med mycken förnöjelse. Som den emellertid icke sträckte sig särdeles långt, hade de snart kommit till slutet av den. På andra sidan om denna slätt låg en kulle, benämnd Vinning, och i denna kulle en Silvergruva; och hade några pilgrimer, som förut färdats den vägen, vikit av för att beskåda denna gruva, emedan det finnes ganska få av det slaget. Men, som de gått för nära kanten på schaktet och marken där var bedräglig, hade denna givit vika under deras fötter och somliga förlorat livet, andra åter blivit så illa lemlästade, att de till döddagar förblivit krymplingar.

Sedan såg jag i min dröm, att ett litet stycke från vägen, mitt emot silvergruvan, stod Demas (en herre med ett mycket städat utseende) och ropade till de förbigående att komma och se. Denne man sade nu till Kristen och hans kamrat: Hallå, viken utav hitåt, så skall jag visa eder något!

Kristen: Kan något vara så märkvärdigt, att det lönar mödan att för dess skull vika av vägen?

Demas: Ja, här är en silvergruva, i vilken några gräva efter en skatt. Om I viljen komma med, så skolen I med ringa möda kunna vinna stor rikedom.

Hoppfull: Låt oss gå och se.

Kristen: Jag går icke dit, ty jag har förut hört talas om detta ställe samt huru många, som där hava omkommit. Dessutom är den där skatten en snara för dem, som söka efter densamma, ty den är dem ett hinder på deras vandring till Sion.

Då ropade Kristen till Demas, sägande: Är icke det här stället farligt? Och har det icke varit många till hinder på deras vandring?

- Å nej, svarade Demas, det är icke alls farligt utom för sådana, som ej veta att akta sig. Men han rodnade dock, under det han så talade.

Då sade Kristen till Hoppfull: Låt oss ej gå ett enda steg av vägen utan stadigt fortsätta vår kosa.

Hoppfull: Jag vill slå vad, att om Biavsikt kommer hit och samma uppmaning ställes till honom som till oss, så viker han genast av för att se.

Kristen: Utan tvivel, ty hans grundsatser gå åt det hållet. Ja, jag vill hålla hundra mot ett, att han där finner sin död.

Då ropade Demas ånyo: Men viljen I icke komma hit över och se?

Då tog Kristen bladet från munnen och sade: Demas, du är en fiende till Herrens rätta vägar och har redan för ditt eget avfall fått din dom av en bland konungens domare (2 Tim. 4: 10). Varför söker du då att bringa oss i samma fördömelse? Dessutom, ifall vi det minsta vika av vägen, så kommer det utan tvivel till vår Herres, Konungens, vetskap, och då måste vi stå med skam, där vi annars kunnat med frimodighet komma inför hans ansikte.

Demas ropade ännu en gång, att han tillhörde samma brödraskap som de och själv skulle följa med dem på deras väg, om de blott ville vänta litet.

Då sade Kristen: Vad är ditt namn? Är det icke just detsamma, varmed jag nyss tilltalade dig?

Demas: Jo, mitt namn är Demas. Jag är en Abrahams son.

Kristen: Jag känner dig nog. Gehasi var din farfars fader (2 Kon. 5: 20) och Judas din fader (Matt. 26: 14, 15), och du har trätt i deras fotspår. Du umgås endast med djävulska konster. Din fader blev hängd som en förrädare (Matt. 27: 3-6), och du förtjänar själv ingen bättre lön. Var viss på, att när vi komma till Konungen, skola vi underrätta honom om ditt beteende.

Därpå fortsatte de sin väg.

Under tiden hade Biavsikt och hans kamrater åter kommit i sikte, och vid första vink veko de av till Demas. Antingen de nu föllo ned i gruvan, då de tittade över brädden, eller de gingo ned däri för att gräva, eller de blevo kvävda på bottnen av de dunster, som vanligen uppstiga därur, det vet jag icke med visshet, men så mycket är jag säker på, att de aldrig mer syntes till på vägen till Sion. Då sjöng Kristen:

Biavsikt och Silver-Demas båda
Äro ense, och i samma våda
Störta de för världens vinst sin själ.
Demas lockar, strax den andre löper
Och en del i falska gruvan köper,
Stannar där och mister evigt väl.

Nu såg jag, att på andra sidan om denna slätt våra pilgrimer kommo till ett ställe, där man tätt intill landsvägen hade upprest en gammal minnesvård, vilken genom sitt sällsamma utseende gjorde dem båda mycket bestörta, ty det föreföll dem, som om det varit en kvinna, förvandlad till en stod. Här stodo de nu och skådade och skådade men visste en god stund icke, vad de skulle tänka därom. Slutligen blev Hoppfull varse några ord med ovanliga bokstäver, som voro skrivna över stodens huvud, men som han var en olärd, ropade han på Kristen (ty han var en studerad man) och bad honom försöka, om han kunde utleta meningen. Kristen gick alltså närmare, och, sedan han en stund stavat på inskriften, befanns den vara: Kommen ihåg Lots hustru! (1 Mos. 19: 26.) Sedan han nu läst dessa orden för sin kamrat, föll det båda in, att det måste vara den saltstod, vartill Lots hustru blev förvandlad till straff därför, att hon med åtrå i hjärtat såg sig om efter Sodom, under det hon flydde därifrån för att rädda sitt liv. Och gav dem denna plötsliga och häpnadsväckande syn anledning till följande samtal.

Kristen: Ack, min broder, detta är en syn i rättan tid. Den kom just lägligt för oss efter den inbjudning, Demas nyss givit oss att komma över för att bese kullen Vinning. Och hade vi vikit av vägen, såsom han uppmanade oss och du, min broder, var hågad att göra, så är det mycket sannolikt, att vi gjort oss själva till en dylik varnagel som denna kvinna för dem, som framdeles skola färdas här fram.

Hoppfull: Det gör mig ledsen, att jag var så dåraktig, och jag kan ej annat än undra, att jag ej nu är i samma fördömelse som Lots hustru, ty vad är det för skillnad emellan hennes synd och min? Hon såg sig tillbaka, och jag hade lust att gå och se. Må därför nåden bliva prisad, på samma gång jag måste skämmas, att en sådan tanke någonsin kunde få insteg i mitt hjärta.

Kristen: Låtom oss till framtida gagn akta på vad vi här sett, denna kvinna undgick en straffdom, ty hon förgicks icke med Sodom, och dock drabbades hon av en annan: hon blev, som vi se, förvandlad till en saltstod.

Hoppfull: Sant, och hon kan tjäna oss både till en varning och till ett tecken eller exempel; till en varning, att vi böra undvika hennes synd, och till ett tecken eller exempel på den dom, som skall övergå alla, som ej låta hejda sig av denna varning. På samma sätt blevo även Kora, Datan och Abiram jämte de 250 män, som omkommo i deras synd, ett tecken eller en varnagel för de andra (4 Mos. 26: 9, 10). Men vad som allra mest förundrade mig är, att Demas och hans gelikar kunna stå så lugna där borta och leta efter samma skatt, för vilkens skull denna kvinna blev förvandlad till en saltstod. Dock gjorde hon ej mer än såg sig tillbaka efter densamma, ty vi läsa icke, att hon tog ett enda steg av vägen, och är detta så mycket underligare, som hon genom den straffdom, som drabbade henne, blivit en varnagel, som kan ses från det ställe, där de befinna sig, ty de kunna icke undgå att se hennes bild, om de blott lyfta upp ögonen.

Kristen: Ja, det är verkligen att undra på och bevisar att deras hjärtan blivit förhärdade i sin synd. Jag vet ej heller, varvid jag bättre kan likna dem än vid fräcka spetsbovar, som plundra andras fickor under domarens ögon eller stjäla börsar under galgen. Det säges om Sodoms invånare, att de syndade svårligen, emedan de syndade inför Herren, d. v. s. inför hans ögon och oaktat de välgärningar, han slösat på dem, ty den ängden omkring Sodom var lik en Herrens trädgård (1 Mos. 13: 10-13). Detta upptände därför ännu mer Guds nitälskan och gjorde deras pina så het, som hans eld från himmeln kunde göra den. Det är också lätt begripligt, att de, vilka såsom dessa människor synda i Herrens åsyn och det trots sådana, för deras ögon alltid stående varnande exempel, måste hemfalla under de svåraste straffdomarna.

Hoppfull: Häruti har du utan tvivel rätt. Men vilken nåd det är, att icke du och framför allt icke jag blivit en sådan varnagel! Så mycket större anledning hava vi att tacka Gud, att vandra i hans fruktan och alltid ihågkomma Lots hustru.

Därpå såg jag, huru de gingo vidare, tills de kommo till en ljuvlig flod, som konung David kallade Guds källa, men Johannes: en klar flod med livets vatten (Ps. 65: 10; Upp. 22; Hes. 47); och gick deras väg tätt utmed stranden. Här vandrade nu Kristen och hans följeslagare med stor förnöjelse. De drucko även av flodens vatten, vilket var behagligt och upplivande för deras uttröttade livsandar. Dessutom stodo på flodens båda stränder grönskande träd, som buro allahanda frukter, och vilkas löv kunde användas till läkemedel. De åto både av trädens frukter för att förnöja sig därmed och deras löv för att förekomma äckel och olust samt andra sjukdomar, för vilka vandringsmän, vilkas blod blivit upphetsat av långa resor, äro utsatta. På ömse sidor om floden låg även en äng, som var smyckad med underbart sköna liljor och höll sig grön hela året om. Och på denna äng lade de sig ned att sova, ty här kunde de arma ligga trygga (Ps. 23: 2; Jes. 14: 30). Då de vaknade, plockade de ånyo av trädens frukter och drucko av flodens vatten och lade sig sedan åter ned för att sova. Och så framlevde de flera dagar och nätter. Då sjöngo de:

Hur ljuvligt floden svallar
Och vandringsmannen kallar
Till svalka, tröst och ro!
På ängen vid dess sida,
Där klara liljor sprida
Sin vällukt, vi en stund fått bo.

Se dessa stränder gröna,
Se dessa frukter sköna,
Som vi till hugnad fått!
Här är oss gott att vara!
Må hela världen fara
Den stund, vi njuta detta blott!

Då de nu fingo lust att fortsätta sin färd (ty de voro ännu icke vid dess mål), åto och drucko de ännu en gång och begåvo sig sedan på väg.

Nu såg jag i min dröm, att, innan de färdats långt, deras väg och floden för någon tid skildes åt, vilket icke litet bedrövade dem. Likväl vågade de icke vika av vägen, ehuru denna, alltsedan den lämnat flodstranden, var ojämn och skrovlig och deras fötter ömmade efter den långa vandringen. Så blevo då våra pilgrimer otåliga under vägen (4 Mos. 21: 4) och önskade, under det de vandrade framåt, att de skulle träffa på en bättre sådan. Nu låg det ett litet stycke framför dem, på vänster hand om vägen, en äng, till vilken man kom över medelst en stätta, och kallades den ängen för Bivägens äng. Då sade Kristen till sin kamrat: Ifall denna äng ligger längs efter vår väg, så kunna vi ju gå över dit. Därpå gick han till stättan för att se efter, hur det förhöll sig, och se, på andra sidan om gärdesgården följde en gångstig utmed ängen. Det är just, vad jag önskade, sade Kristen, här är det lättast att vandra. Kom, käre Hoppfull, och låt oss gå över stättan!

Hoppfull: Men tänk, om denna stig skulle leda oss från vägen?

Det är ej sannolikt, sade Kristen. Se, den löper ju tätt utmed vägkanten. Alltså lät Hoppfull övertala sig av sin kamrat och gick efter honom över stättan. Då de nu kommit in på gångstigen, funno de den mycket angenäm för fötterna. Dessutom blevo de varse en man och var hans namn (Fåfäng förtröstan), som vandrade framför dem på samma stig som de, och då de ropade efter honom och frågade, vart vägen ledde, svarade han: Till den himmelska porten.

Ser du, sade Kristen, sade jag icke det? Nu kan du vara viss på, att vi gått rätt. Alltså följde de efter mannen, och han gick före dem. Men se, då natten och mörkret inträdde, förlorade de, som gingo efter, ur sikte honom, som gick före dem.

Som nu mannen, som gick före dem (Fåfäng förtröstan var hans namn) ej kunde se, var han satte sina fötter, föll han i en djup grop, som den traktens furste låtit gräva där enkom för att fånga övermodiga dårar, och blev i fallet krossad i stycken (Jes. 9: 16).

Då nu Kristen och hans kamrat hörde honom falla, ropade de till honom för att få veta, vad som var å färde men intet svar hördes utan endast ett ängsligt suckande. Då sade Hoppfull: Var äro vi nu? Men Kristen teg, emedan han började frukta, att han fört sin kamrat från rätta vägen. Därjämte begynte det att regna samt åska och blixtra förfärligt, och vattnet steg hastigt.

Då suckade Hoppfull inom sig, sägande: O, att jag hade förblivit på rätta vägen!

Kristen: Vem kunde ha trott, att denna stig skulle leda oss vilse?

Hoppfull: Jag fruktade det i början och gav dig därför en lätt varning. Jag skulle talat renare språk, om du icke varit äldre än jag.

Kristen: Käre broder, bliv inte ond, det gör mig ledsen, att jag fört dig från vägen och bragt dig i en så överhängande fara. Jag beder dig, min broder, förlåt mig. Jag gjorde det icke i ond mening.

Hoppfull: Var vid god tröst, min broder, ty jag förlåter dig. Jag tror också, att detta skall lända till vårt bästa.

Kristen: Jag är glad, att jag har med mig en barmhärtig broder. Men vi få icke stanna här. Låt oss försöka att gå tillbaka.

Hoppfull: Ja, men låt mig, käre broder, gå förut.

Kristen: Nej, om du tillåter, vill jag gå förut, på det att, om någon fara är å färde, jag må vara den förste, som råkar ut för den, eftersom det är min skull, att vi båda kommit på oriktig väg.

Hoppfull: Nej, du får icke gå förut, ty i det upprörda tillstånd, vari din själ nu befinner sig, kunde du åter lätt taga miste om vägen.

I detsamma hörde de en röst, som till deras uppmuntran sade: Var uppmärksam på den stråkväg, du har gått! Vänd tillbaka (Jer. 31: 21.) Men nu hade vattnet stigit så högt, att det var ganska vådligt att gå tillbaka. (Då tänkte jag, huru mycket lättare det är att vika av vägen, då vi äro på densamma, än att åter komma på vägen, då vi förirrat oss därifrån.) Likväl vågade de försöket och vände om. Men det var så mörkt och vägarna så översvämmade, att de under återvägen nio eller tio gånger voro i fara att drunkna.

Ej heller kunde de oaktat alla ansträngningar den aftonen hinna tillbaka till stättan, varför de slutligen kröpo under ett litet skjul, som de träffade på, och sutto där, tills det dagades. Men som de voro alldeles uttröttade, somnade de snart in. Nu fanns det icke långt från det ställe, där de lågo, ett slott, kallat Tvivlans slott, vars ägare var Jätten Förtvivlan. Det var på hans mark, som våra pilgrimer nu sovo. Då därför jätten tidigt följande morgon vandrade omkring på sina ägor, träffade han på Kristen och Hoppfull, där de lågo insomnade på hans område. Då befallde han dem med barsk och vredgad stämma att vakna upp samt frågade dem, varifrån de kommo, och vad de gjorde på hans ägor. De sade honom, att de voro pilgrimer, som gått vilse. Då utbrast jätten:

- I haven denna natt förgripit eder mot mig, emedan I trampat ned och legat på mina ägor, därför måsten I följa med mig.

De voro alltså tvungna att gå med honom, emedan han var starkare än de. De hade ej heller mycket att invända, ty de visste med sig, att de felat. Jätten drev dem därför framför sig och inspärrade dem i sitt slott en mörk, smutsig och för deras sinnen mycket motbjudande fängelsehåla (Ps. 88). Här fingo de då ligga från onsdagsmorgonen till lördagsaftonen utan en bit bröd eller en droppe vatten, utan ljus och utan någon, som frågade efter dem. De befunno sig därför i ett jämmerligt tillstånd, fjärran från sina vänner och närmaste. Kristen hade dock dubbel sorg, emedan det var i följd av hans ovisa förhastande, som de råkat i detta trångmål.

Nu hade Jätten Förtvivlan en hustru, som hette Misstro. Då han gått till sängs, sade han henne, vad han hade gjort, nämligen att han hade tagit ett par fångar och kastat dem i sin fängelsehåla, därför att de förgripit sig på hans ägor. Sedan frågade han henne, vad han vidare borde göra med dem. Då frågade hon honom, vilka de voro, varifrån de kommo, och vart de ämnade sig. Sedan han nu besvarat hennes frågor, rådde hon honom att nästa morgon, då han stigit upp, piska upp sina fångar utan barmhärtighet. Så snart han därför kommit upp, skaffar han sig en väldig knölpåk av suräppelträ och går ned i fängelset. Inkommen dit börjar han först att överösa de arma männen med okvädingsord, som om de varit hundar, ehuru de icke sagt ett enda ont ord till honom. Sedan rusar han på dem och slår dem så förfärligt, att de ej förmådde hjälpa sig själva eller ens vända sig på golvet. Efter förrättat ärende avlägsnar han sig och lämnar dem kvar för att tillsammans sörja över sin nöd och trösta varandra, så gott de kunde. Hela den dagen tillbringade de alltså under suckan och bittra jämmerrop. Följande natt talade Misstro åter med sin man om fångarna, och då hon hörde, att de ännu levde, tillstyrkte hon, att han skulle giva dem det rådet att själva förkorta sitt liv. När morgonen kom, går han alltså in till dem med samma bistra uppsyn som förut, och då han märkte, att de hade mycken värk efter de slag, han dagen förut tilldelat dem, sade han till dem:

- Som I efter all sannolikhet aldrig kommer ut härifrån, är er enda utväg att genast göra slut på edert liv, vare sig med kniv, rep eller gift, ty varför skullen I längre vilja leva, då ert liv är förenat med så mycken vedermöda?

När de nu bådo honom att släppa dem, betraktade han dem med vredgade blickar, rusade på dem och skulle utan tvivel själv gjort slut på deras liv, om han icke fått ett av sina anfall (ty i soligt väder hade han ibland anfall av slag) och för någon tid förlorat bruket av sin hand. Därför gick han sin väg, lämnande dem såsom förra gången åt deras betraktelser. Då överlade pilgrimerna med varandra, om de borde följa hans råd eller icke. Och började de sålunda sitt samtal:

Kristen: Broder, vad skola vi göra? Det är ett eländigt liv, vi nu framsläpa. För min del vet jag icke, vilketdera är värst, att leva så här eller att dö för egen hand. Jag föredrog kvävning och död framför dessa utmärglade ben (Job 7: 15) och graven förefaller mig drägligare än detta fängelse. Skola vi följa jättens råd?

Hoppfull: Vår nuvarande belägenhet är i sanning förfärlig, och döden skulle vara mig långt mera välkommen än att ständigt nödgas så leva. Men låtom oss betänka, att Konungen i det land, dit vi äro på väg, har sagt: Du skall icke dräpa. Om vi alltså icke få döda en annan människa, äro vi ännu mer förbjudna att enligt jättens råd förkorta vårt eget liv. Dessutom, den, som dräper en annan, kan blott fördärva hans kropp, men att döda sig själv, det är att på en gång fördärva både själ och kropp. Vidare talar du, min broder, om ro i graven, men har du förgätit helvetet, dit helt visst alla mördare fara? Ty ingen mandråpare har evinnerligt liv förblivande i sig. Låtom oss ock betänka, att Jätten Förtvivlan ej har all makt i sin hand. Efter vad jag hört, ha andra före oss blivit fångade av honom och ha dock sluppit ur hans våld. Vem vet, om icke den Gud, som skapat världen, kan så laga att Jätten Förtvivlan dör eller någon gång.glömmer att låsa igen om oss? Eller ock kan det ju hända, att jätten snart i vår närvaro får ett av sina anfall och förlorar en av sina lemmars bruk. Och om det skulle inträffa en gång till, är jag för min del fast besluten att taga mod till mig och våga det yttersta för att undkomma honom. Jag var en dåre, som ej försökte göra det förra gången. Låtom oss, käre broder, i alla händelser vara tåliga och ännu en tid härda ut. Den stund kan komma, då vi bliva lyckligt förlossade härifrån. Men låtom oss icke vara våra egna mördare.

Med dessa ord lugnade Hoppfull för tillfället sin broders sinne. Så sutto de den dagen stilla tillsammans i mörkret och i sitt sorgliga och jämmerfulla tillstånd.

Nåväl, mot aftonen går jätten ånyo ned i fängelset för att se, om fångarna följt hans råd. Men, då han kom dit, fann han dem ännu vid liv, men ej heller mer än vid liv, ty dels av brist på bröd och vatten, dels till följd av de sår, de fått, då han slog dem, kunde de nu föga mer än andas. Men, som jag sagt, han fann dem dock vid liv. Detta försatte honom i förskräckligt raseri, och han sade, att efter de icke lytt hans råd, skulle det nu gå dem värre, än om de aldrig blivit födda.

Dessa ord uppfyllde dem med bävan, och jag tror nästan att Kristen svimmade utav. Men då han kommit sig litet igen, förnyade de sitt samtal angående jättens råd, huruvida de borde följa det eller ej. Nu tycktes Kristen åter vara böjd därför, men för andra gången besvarades han sålunda av

Hoppfull: Min broder, kommer du icke ihåg, huru tapper du förut varit? Varken Apollyon eller något, som du i Dödsskuggans dal såg eller hörde eller kände, kunde nedslå ditt mod. Tänk, vilka mödor, vilka förskräckelser, vilka fasor du där redan genomgått! Och nu är du alldeles tillintetgjord av fruktan! Du ser, att jag, som av naturen är mycket svagare än du, måste ligga i samma fängelse som du. Vidare har jätten sargat mig lika så väl som dig samt undanhållit även mig bröd och vatten, och jag lider lika mycket som du till följd av ljusets förlust. Men låtom oss ännu en liten tid hava tålamod! Kom ihåg, huru manligt du betedde digFåfänglighetens marknad utan att frukta varken bojorna eller buren, ja, icke ens blodig död. Låtom oss därför (för att åtminstone undvika den skam, som det ej anstår en kristen att ådraga sig) med tålamod bära vårt öde, så gott vi kunna.

När det åter blivit natt och jätten och hans hustru gått till sängs, frågade hon sin man, huru det stod till med fångarna, och om de hade följt hans råd, varpå han svarade:

- Nej, de äro hårdnackade skälmar, som hellre vilja fördraga alla lidanden än göra utav med sig själva.

Då sade hon:

- För dem i morgon ut på borggården, visa dem de människors ben och huvudskallar, som du redan avlivat, och försäkra dem, att du, innan en vecka förflutit, också skall slita dem i stycken, såsom du gjort med deras gelikar före dem.

Då det nu blev morgon, går jätten, såsom hans hustru uppmanat honom, ånyo till fångarna, för dem ut på borggården och visar dem de sorgliga kvarlevor, som där lågo kringströdda. - Dessa, sade han, voro en gång pilgrimer liksom I och förgrepo sig liksom I på mina ägor, varför jag ock slet dem i stycken, då det behagade mig, och så skall jag också inom tio dagar göra med eder. Och packen eder nu ned i er kula igen! Och så drev han dem med hugg och slag dit tillbaka. Hela lördagen lågo de nu i det mest jämmerliga tillstånd såsom förut. Men när natten åter inbröt och fru Misstro och hennes man, Jätten Förtvivlan, voro i säng, begynte de ånyo samtala om fångarna, då den gamle jätten uttryckte sin förundran, att han varken genom sina slag eller sina råd kunnat bringa dem om livet. Härtill svarade hans hustru:

Jag fruktar, att de leva i hoppet, att någon skall komma och undsätta dem, eller ock att de hava hos sig några dyrkar, med vilkas tillhjälp de hoppas kunna undkomma.

- Säger du det, min kära? svarade jätten, då skall jag i morgon hålla visitation hos dem.

Nåväl, på lördagsnatten omkring klockan tolv började fångarna att bedja och höllo ut därmed nästan intill dagningen.

En liten stund, förrän det blev dag, utbrast den gode Kristen, likt en, som vore halvt förryckt, i följande häftiga ord:

- Vilken dåre jag är, som ligger så här i detta stinkande fängelse, då jag likaväl kunde gå fri! Jag har ju i barmen en nyckel, som heter Löfte, och som enligt min övertygelse kan öppna vartenda lås i Tvivlans slott. Då sade Hoppfull:

- Det är glada nyheter, käre broder, tag fram den ur barmen och försök!

Då drog Kristen fram nyckeln ur barmen och började försöka den på dörren till deras fängelsehåla. Så snart han vred om nyckeln, sprang regeln tillbaka, dörren flög helt lätt upp, och Kristen och Hoppfull kommo båda ut. Därpå gingo de fram till den yttre dörren, som leder till borggården, och öppnade med sin nyckel även densamma. Sedan gick han till järnporten, som även måste öppnas. Men det låset gick mycket tungt. Emellertid öppnades också det av hans nyckel. Därpå stötte de upp porten för att skyndsamt fly undan. Men i detsamma porten flög upp, gnisslade den så starkt, att det väckte Jätten Förtvivlan, som hastigt störtade upp för att förfölja sina fångar. Men samtidigt nekade hans lemmar honom sin tjänst (ty han fick just då ett av sina vanliga anfall), så att det var honom alldeles omöjligt att springa efter dem. Så gingo de vidare, tills de kommo till Konungens landsväg, där de voro trygga för jättens angrepp, emedan de här voro utom hans område.

Då de nu kommit över stättan, började de överlägga sinsemellan, vad de borde göra för att hindra andra, som skulle komma efter dem, från att falla i Jätten Förtvivlans våld. Slutligen beslöto de att där uppresa en pelare och på densamma inrista följande ord:

- Över denna stätta går vägen till Tvivlans slott, vilket bebos av Jätten Förtvivlan, som föraktar det himmelska landets konung och söker att förgöra hans heliga pilgrimer. - Och läste många, som kommo efter dem, denna inskrift och undkommo. Efter förrättat ärende sjöngo de sålunda:

Från vägen läto vi oss föra
Och fingo bittert smaka då,
Hur snart det kan en själ förstöra
Att på förbjudna vägar gå.
Och de, som följa, där vi gått,
Med omsorg akte de sig alla,
Att i den jättens händer falla,
Som bor i Tvivlans mörka slott.

Därpå fortsatte de sin vandring, tills de kommo till de Ljuvliga bergen, vilka tillhöra Herren, till det berget, varom vi förut hava talat. Så gingo de då upp på dessa berg för att bese de där anlagda parkerna, trädgårdarna, vingårdarna och springbrunnarna. Även fingo de här efter behag äta av vingårdarnas frukt samt dricka av och bada sig i springbrunnarnas vatten. Nu fanns det högst uppe på dessa berg herdar, som vallade sina fårhjordar, och de stodo just då vid sidan av landsvägen. Våra vandringsmän gingo nu fram till dem och frågade, under det de (som trötta vandringsman pläga, då de stå och tala med någon på vägen) stödde sig på sina stavar:

- Vem tillhöra dessa ljuvliga berg, samt de får, som beta på dem?

Herdarna: Dessa berg äro Immanuels land, och man kan härifrån se hans stad, dessa får äro också hans, och han har för dem låtit sitt liv (Joh. 10: 11).

Kristen: Är detta vägen till den himmelska staden?

Herdarna: Ja, detta är just rätta vägen.

Kristen: Huru långt är det dit?

Herdarna: För långt för alla andra än dem, som verkligen skola komma dit.

Kristen: Är vägen säker eller farlig?

Herdarna: Den är säker för de rättfärdiga, som vandra däruppå, men överträdare falla på den (Hos. 14: 10).

Kristen: Kunna pilgrimer, som äro trötta och försmäktade av vägen, här få någon vederkvickelse?

Herdarna: Dessa bergs Herre har ålagt oss att icke förgäta att härbärgera främlingar (Ebr. 13: 2), därför står allt det goda, som här finnes, till er tjänst.

Även såg jag i min dröm, att, då herdarna förnummo, att de voro vägfarande män, gjorde de dem åtskilliga frågor (vilka de besvarade på samma sätt som ofta förut), såsom: Varifrån ären I? Huru kommen I in på denna vägen? och genom vad medel haven I så länge kunnat framhärda på den? Ty endast få av dem, som begynna att vandra hitåt, visa sina ansikten på dessa berg. - Men då herdarna hörde deras svar och funno dem tillfredsställande, sågo de mycket kärleksfullt på dem och sade: Välkomna till de Ljuvliga bergen!

Därpå togo herdarna, vilkas namn voro Kunskap, Erfarenhet, Vaksam och Uppriktig, dem vid handen, förde dem in i sina tält och undfägnade dem med vad de för tillfället hade till hands. Vidare sade de: Vi skulle önska, att I villen stanna här någon tid, på det I mån bli bekanta med oss och framför allt vederkvicka eder med det goda, som dessa Ljuvliga berg hava att bjuda på. - Då nu pilgrimerna svarade, att de gärna skulle stanna, gingo alla till vila för natten, ty det var ganska sent.

Sedan såg jag i min dröm, att bittida nästa morgon herdarna väckte upp Kristen och Hoppfull för att med dem företaga en spatserfärd på bergen. Alltså gingo de ut tillsammans och spatserade en stund, på alla sidor omgivna av härliga utsikter. Då sade herdarna till varandra: Skola vi visa dessa pilgrimer några av ställets under? - Och när de överenskommit att så göra, förde de dem först på toppen av ett berg, benämnt Villfarelse, vilket på den bortre sidan var mycket brant, och bådo dem se ned i djupet. Då nu Kristen och Hoppfull blickade ned, blevo de på bottnen varse flera människor, som blivit krossade av fallet från bergets spets. Då sade Kristen: Vad betyder detta? Herdarna svarade: Haven I ej hört talas om dem, som genom att lyssna till Hymeneus och Filetus förirrade sig från sanningen angående de dödas uppståndelse? (2 Tim. 2: 17, 18). De svarade: Jo. Då sade herdarna: Det är just dem, som I sen ligga krossade i stycken vid foten av detta berg. Såsom I sen, har ingen till denna dag fått begrava dem, på det de må tjäna till en varnagel för andra att icke kliva för högt eller komma för nära kanten av detta berg.

Därpå såg jag, huru herdarna förde dem upp på spetsen av ett annat berg, som kallas Varning, och bådo dem att skåda i fjärran. Då de gjorde så, blevo de, såsom de tyckte, varse flera män, som vandrade fram och tillbaka ibland gravar. De kunde förstå, att dessa män voro blinda, emedan de stundom snavade mot gravarna och icke kunde leta sig ut ifrån dem. Då sade Kristen: Vad betyder detta?

Herdarna svarade då: Sågen I icke ett litet stycke nedanför dessa berg en stätta, som ledde till en äng på vänstra sidan om denna väg? Jo, svarade de. Då sade herdarna: Från denna stätta går en gångstig, som leder rakt till Tvivlans slott, vilket tillhör Jätten Förtvivlan, och de där männen, som I sen bland gravarna, vandrade också, såsom I gören, till Sion, ända tills de kommo till den nämnda stättan. Och efter den rätta vägen var ojämn på det stället, togo de sig före att vika av in på den där ängen, och där blevo de gripna av Jätten Förtvivlan, som kastade in dem i Tvivlans slott. Sedan han en tid där hållit dem inspärrade i en fängelsehåla, utstack han deras ögon och ledde ut dem till dessa gravar, bland vilka de sedan fått irra omkring till denna dag, på det att den vises ord måtte gå i fullbordan: Den människa, som förirrar sig ifrån förståndets väg, hamnar i skuggornas hem (Ordspr. 21: 16). Då sågo Kristen och Hoppfull på varandra, under det tårarna strömmade utför deras kinder, dock sade de ingenting till herdarna.

Sedan såg jag i min dröm, huru herdarna förde dem till ett annat ställe i en djup däld, där man såg en dörr i sidan av ett berg. Denna dörr öppnade de och bådo pilgrimerna att se dit in. De gjorde så och märkte, att allt därinne var mycket mörkt och fullt av rök. Även tyckte de, att de där hörde ett dånande gny såsom av eld och ett skrän såsom av människor, som pinas och plågas, samt att en svavellukt kom emot dem. Då sade Kristen: Vad betyder detta? Herdarna svarade: Detta är en biväg till helvetet, nämligen den, på vilken skrymtare gå dit, d. v. s. sådana, som med Esau sälja sin förstfödslorätt, som med Judas sälja sin Herre, som med Alexander försmäda evangelium och med Ananias och hans hustru Safira ljuga och förställa sig.

Då sade Hoppfull till herdarna: Jag märker, att alla dessa hade sken av att vara vandrare till Sion, såsom vi nu hava - är det icke så?

Herdarna: Jo, och de behöllo även detta sken ganska länge.

Hoppfull: Huru långt kunde de väl hinna på sin vandring, då de likväl till slut blevo så ömkligen förkastade?

Herdarna: Somliga längre än till dessa berg, andra icke fullt så långt.

Då sade pilgrimerna till varandra: Huru väl behöva vi icke anropa den Starke om styrka!

Herdarna: Ja, och att också använda den, då I undfått den.

Nu önskade pilgrimerna färdas vidare, och herdarna hade ej heller någonting däremot. Alltså vandrade de tillsammans, tills de hunno till slutet av bergen. Då sade herdarna till varandra: Låtom oss här visa pilgrimerna portarna till den himmelska staden, ifall de äga förmåga att se genom vårt synglas. - Då nu pilgrimerna med begärlighet omfattade deras anbud, förde herdarna dem upp på spetsen av ett högt berg, som hette Klarhet, och lämnade dem synglaset för att se därigenom.

Då försökte de att se, men minnet av vad herdarna sist visat dem kom deras händer att darra, så att de ej kunde se stadigt genom synglaset. Likväl tyckte de sig skönja något, som liknade en port, ävensom något av ställets härlighet. Därefter gingo de vidare, sjungande följande sång:

Så Överherdens trogna herdar sköta
De får, för vilka han utgav sitt liv!
Med vislig kärlek vandrarna de möta
Och leda ej med härskarton och kiv.

O, deras fötter, som oss gott predika,
Hur ljuvliga på bergen äro de!
Guds hemligheter, djupa, varningsrika
Och tröstliga, dig dessa herdar ge.



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:19:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kristens/kristen3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free