Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristens Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•122
stöden av vägen genom dalen hade jag solsken, och
likaså genom Dödsskuggans dal.
Kristen: Det var väl för dig. Jag hade det då
sannerligen annorlunda. Nästan omedelbart efter sedan jag
kommit in i Förödmjukelsens dal hade jag en långvarig
och förbittrad strid med den vederstygglige anden
Apollyon; ja, jag misströstade belt och hållet om mitt liv, i
synnerhet när han hade fällt mig till marken och låg
över mig med hela sin tyngd, så att han så när hade
krossat mig i stycken. Ty i detsamma, som ban kastade
omkull mig, flög svärdet ur min hand, och då sade han,
att han hade mig i sitt våld. Men jag ropade till Gud,
och han hörde mig och befriade mig ur min farliga
belägenhet. Därpå vandrade jag in i Dödsskuggans dal,
där jag under halva vägen måste gå i fullkomligt
mörker. Jag trodde gång på gång att min sista stund var
kommen. Omsider började det dock att dagas, och solen
gick upp, varefter jag tillryggalade den återstående delen
av vägen mycket tryggare och lugnare.
Och jag såg i min dröm, att Trofast, då ban ett stycke
längre fram råkade se åt sidan, fick se en man vid namn
Munkristen. som gick på något avstånd jämsides med
dem — ty på detta ställe var vägen mycket bred, så
det var gott utrymme för dem alla tre att gå i jämbredd
med varandra. Han var en reslig man och såg mycket
bättre ut på avstånd än på nära håll. Trofast vände
sig till honom med följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
