Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristinnas Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■166
trånga porten och i Uttolkarens hus. Men han var
alltför blygsam och hade därför icke vågat att fråga
om det allra minsta.
När vi sedan lämnade slottet Skönhet och gingo *
ned i Förödmjukelsens dal, så gick det lättare för
honom att stiga ned i den än för någon annan av
alla de pilgrimer, som jag har varit vägvisare åt. Ty
han frågade icke det minsta efter, huru förödmjukad
han blev, endast ban till sist kunde bliva salig. Ja,
det föreföll mig verkligen, som om det funnes en viss
själsfrändskap emellan den där dalen och honom, ty
under hela vandringen såg jag honom aldrig vara
bättre till mods, än när han befann sig där. Han
brukade lägga sig ned och omfamna marken och kyssa
blommorna, som växte i dalbottnen. (Jer. Klag. 3:28
—30.) Och varje morgon steg han upp genast det
började dagas och strövade omkring i olika
riktningar.
Men då vi kommo till början av Dödsskuggans
dal, trodde jag, att jag skulle förlora honom. leke
därför att lian visade någon som hälst åstundan att
vända om, ty alla sådana tankar avskydde han, utan
därför att han var nära att dö av fasa och
förskräckelse.
»O, de onda andarna taga mig! De onda andarna
taga mig!» ropade han gång på gång, och det var
alldeles omöjligt för mig att fördriva denna fasa ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
