Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flykten till Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
av dadelklasar, men hur skulle väl människor kunna nå upp
till en sådan svindlande höjd?
Mannen hade redan sett hur oåtkomliga dadelklasarna
hängde. Han lyfte inte en gång huvudet. Han bad hustrun,
att hon inte skulle längta efter det omöjliga.
Men barnet, som hade tultat omkring för sig självt och
lekt med stickor och strå, hade hört moderns utrop.
Den lille kunde väl inte tänka sig, att hans moder inte
skulle få allt, vad hon önskade. Så snart man talade om
dadlar, började han stirra på trädet. Han funderade och
grubblade hur han skulle få ner dadlarna. Hans panna nära
nog lade sig i veck under de ljusa lockarna. Äntligen flög
ett småleende över hans ansikte. Han hade funnit ut medlet.
Han gick fram till palmen, smekte den med sin lilla hand
och sade med ljuvt barnslig röst:
— Palm, böj dig! Palm, böj dig!
Men vad var nu detta, vad var detta? Pallnbladen susade,
som om en orkan hade farit genom dem, och uppför den
långa palmstammen steg rysning på rysning. Och palmen
kände, att den lille var den övermäktig. Den kunde inte
motstå honom.
Och den bugade med sin långa stam inför barnet, såsom
människor buga inför furstar. I en väldig båge sänkte den
sig mot jorden och kom äntligen så djupt ner, att den stora
kronan med de dallrande bladen sopade ökensanden.
Barnet syntes varken förskräckt eller förvånat, utan med
ett fröjderop kom det och lossade klase efter klase ur den
gamla palmens krona.
Då barnet hade tagit nog och trädet alltjämt låg kvar på
marken, gick barnet åter fram, smekte det och sade med den
ljuvligaste röst:
— Palm, res dig! Palm, res dig!
Och det stora trädet reste sig stilla och vördnadsfullt på
sin spänstiga stam, allt medan bladen spelade som harpor.
— Nu vet jag för vem de spelar dödsmelodien, sade den
gamla palmen för sig själv, när den åter stod upprätt. Det
är inte för någon av dessa människor.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
