Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Veronikas svetteduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
planterade med fruktträd, som stodo i den rikaste blomning.
Och när de resande tröttnade att betrakta aprikosers och
persikors vitröda blommor, kunde de vila sina ögon med att
ge akt på det unga vinlövet, som trängde fram ur de
svartbruna rotstockarna och vars växtlighet var så stor, att man
tyckte sig kunna följa den med ögonen.
Men det var inte ensamt blommor och vårgrönska, som
gjorde färden vacker. Det största behaget förlänades den
av alla de människoskaror, som denna morgon voro på väg
till Jerusalem. Från alla bivägar och stigar, från ensamma
höjder och från slättens avlägsnaste vrår kommo vandrare.
När de hade hunnit vägen till Jerusalem, slöto sig de
enstaka resande samman till stora skaror och tågade framåt
under glatt jubel. Omkring en gammal man, som red på en
gungande kamel, gingo hans söner och döttrar, hans mågar
och sonhustrur och alla hans barnbarn. Det var en släkt så
stor, att den utgjorde en hel liten här. En gammal mor, som
var för svag att gå, hade sönerna lyft på sina armar, och
hon lät sig stolt föras framåt bland de vördnadsfullt vikande
skarorna.
I sanning, det var en morgon, som kunde inge glädje
även åt den mest bedrövade. Himlen var visserligen inte
klar, utan var överdragen med ett tunt, vitgrått molnlager,
men ingen av de vägfarande tänkte på att beklaga sig över
att solens hårda glans var dämpad. Under denna beslöjade
himmel strömmade inte de blommande trädens och de
nyutslagna bladens vällukt så fort som eljest bort i den vida
rymden, utan dröjde kvar över vägar och fält. Och denna
vackra dag, som med sin svaga dager och sina orörliga
vindar påminde om nattens vila och frid, tycktes meddela
alla de framskyndande människoskarorna något av sitt
väsen, så att de drogo framåt glada, men dock
högtidliga, sjungande med dämpad röst uråldriga hymner eller
spelande på besynnerliga gammalmodiga instrument, från
vilka kommo toner, som voro lika en myggas surr eller en
gräshoppas pipande.
När den gamla Faustina red fram mellan alla dessa
människor, smittades hon verkligen av deras iver och glädje.
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
