Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Veronikas svetteduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
— I sanning, sade den gamla kvinnan till Sulpicius, Roms
gator är stilla lustgårdar i jämförelse med dessa.
Sulpicius såg snart, att nästan oövervinnliga svårigheter
väntade dem.
— På dessa överfyllda gator är det nästan lättare att gå
än att rida, sade han. För så vitt att du inte är alltför trött,
skulle jag vilja råda dig att gå till fots till landshövdingens
palats. Det ligger visserligen långt borta, men om vi ska
rida dit, kommer vi säkerligen inte fram förrän efter midnatt.
Faustina gick genast in på förslaget. Hon steg av hästen
och lämnade den till en av slavarna. Därpå började de
resande romarna att till fots vandra genom staden.
Detta lyckades dem vida bättre. De trängde tämligen
raskt fram mot hjärtat av staden, och Sulpicius visade just
Faustina en någorlunda bred gata, som de voro nära att
uppnå.
— Se där, Faustina, sade han, om vi endast kommer in
på den här gatan, ska vi snart vara framme. Den för oss
rätt ner till vårt härbärge.
Men det var just då de ville vika in på denna gata, som
det värsta hindret mötte dem.
Det begav sig, att i samma ögonblick, som Faustina nådde
gatan, som från landshövdingepalatset sträckte sig till
Rättvisans port och Golgata, ledde de där fram en fånge, som
skulle föras ut för att korsfästas.
Framför honom skyndade en skara unga, vilda människor,
som ville åse avrättningen. De jagade springande framåt
gatan, sträckte armarna mot höjden i hänförelse och
uppgå vo obegripliga tjut i sin glädje att få skåda något, som de
inte sågo alla dagar.
Efter dem kommo flockar av män i sida dräkter, som
tycktes höra till stadens förnämsta och yppersta. Sedan
vandrade kvinnor, av vilka många hade tårade anleten. En
samling fattiga och krymplingar skredo fram, under det att
de uppgåvo rop, som skuro i öronen.
— O Gud, ropade de, rädda honom! Sänd din ängel och
rädda honom! Sänd en hjälpare i hans yttersta nöd!
Äntligen kommo några romerska knektar på stora hästar.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
