Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår Herre och Sankte Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÅR HERRE OCH SANKTE PER
VÅR HERRE OCH SANKTE PER.
Det var på den tiden, då Vår Herre och Sankte Per nyss
voro komna till paradiset efter att ha vandrat omkring
på jorden och slitit ont under många bedrövelsens år.
Man kan tänka, att det var en glädje för Sankte Per. Man
kan tänka, att det var annat att sitta på paradisets berg och
se ut över världen än att vandra från dörr till dörr som en
tiggare. Det var annat att ströva omkring i paradisets
lustgårdar än att gå på jorden och inte veta om man skulle få
husrum en stormig natt eller om man skulle bli tvungen
att vandra ute på vägen i köld och mörker.
Man ska tänka sig vilken glädje det måtte ha varit att
äntligen komma fram till rätt ställe efter en sådan resa.
Sankte Per hade nog inte alltid varit säker på att allt skulle
sluta väl. Han hade väl inte kunnat låta bli att tvivla och
vara orolig ibland, ty det hade ju varit nästan omöjligt för
Sankte Per, stackare, att förstå vad det skulle tjäna till att
de hade det så svårt, om Vår Herre var hela världens herre.
Och nu skulle aldrig mer någon längtan komma och pina
honom. Det kan man tro att han var glad åt.
Nu kunde han riktigt skratta åt hur mycken bedrövelse
han och Vår Herre hade fått uthärda och hur de hade måst
nöja sig med litet.
En gång, när det hade varit så uselt för dem, att han hade
tyckt, att han inte kunde stå ut längre, hade Vår Herre tagit
honom med sig och börj at vandra upp på ett högt berg utan
att säga honom vad de hade där uppe att göra.
De hade vandrat förbi städerna, som lågo vid foten av
berget, och slotten, som lågo högre upp. De hade kommit
längre än till bondgårdarna och fäbodstugorna, och de hade
lämnat bakom sig den sista vedhuggarens stengrotta.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
