Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket ond.
Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde
sig åt hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt.
— Det är något annat, som jag tänker på, sade Franceska,
och det är min kärlek. Jag vet inte hur det ska gå med den,
om du fortsätter på det här sättet.
Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero
råkade nästan alltid att företa sig just det, som Franceska
minst av allt kunde tåla.
Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten
och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon
gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes
giftermål. Raniero, som visste om detta, företog sig att driva
gyckel med honom, framför allt när de sutto till bords. Det
gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli
gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade
på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast
hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den
stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och
hängde sig.
När detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta
bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin
kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på
alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var
knappast hälften så stort, som det hade varit från början.
Hon blev mycket förskräckt, när hon såg detta, och hon
tänkte: "Stannar jag hos Raniero ännu ett år, kommer han
att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som
jag hittills har varit rik."
Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå
och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma,
då hon hatade Raniero lika mycket, som hon nu älskade
honom.
Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller
arbetande omkring sig, när han såg henne komma. Han sade,
att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad
henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
