Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
beslut, sedan han av rövarna hade blivit plundrad på sina
pengar, och beslöt att fara över land.
Det blev en lång resa. Han drog från Joppe norr ut
utefter Syriens kust. Sedan gick färden väster ut längs med
Mindre Asiens halvö. Sedan åter mot norr ända upp till
Konstantinopel. Och därifrån hade han ännu en ansenligt
lång väg fram till Florens.
Under hela denna tid levde Raniero av fromma gåvor.
Mestadels var det pilgrimer, som nu i mängd strömmade
till Jerusalem, vilka delade sitt bröd med honom.
Oaktat Raniero nästan alltid red ensam, blevo inte hans
dagar långa eller enformiga. Han hade alltid att vakta på
ljuslågan, för vilken han aldrig kunde känna sig lugn. Det
behövdes bara en vind, bara en regndroppe, och det skulle
ha varit ute med den.
Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte
på att hålla ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han
en gång förr hade varit med om något dylikt. Han hade en
gång förr sett en människa vaka över något, som var lika
ömtåligt som en ljuslåga.
Detta stod för honom så oredigt till en början, att han
undrade om det var något, som han hade drömt.
Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det
oupphörligen för honom, att han hade varit med om något
dylikt förr en gång.
— Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha
hört talas om annat, sade han.
En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och
hustrurna stodo i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero
såg då en, som var hög och smärt och hade allvarliga ögon.
Hon påminde honom om Franceska degli Uberti.
I och med detsamma kom Raniero till klarhet med det, som
han hade grubblat över. Han tänkte på att för Franceska
hade visst hennes kärlek varit som en ljuslåga, som hon
alltid hade velat hålla brinnande och som hon ständigt hade
fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han blev
förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
