Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
Men nu var det ute med hans förråd, och han trodde, att
detta skulle bli slutet på hans färd.
När ljuset var så nära utbrunnet, att lågan brände honom
i handen, sprang han av hästen, samlade ihop kvistar och
torrt gräs och tände detta med det sista av lågan. Men det
fanns inte mycket där uppe på berget, som kunde brinna,
och elden skulle väl snart vara slut.
Bäst Raniero satt och bedrövade sig över att den heliga
lågan måste dö, hörde han sång från vägen, och en
procession av vallfärdande kom tågande uppåt stigen med ljus i
händerna. De voro på väg till en grotta, där en helig man
hade levat, och Raniero följde efter dem. Det fanns då bland
dem en kvinna, som var gammal och hade svårt för att gå,
och Raniero hjälpte henne och släpade henne uppför berget.
När hon sedan tackade honom, tecknade han åt henne, att
hon skulle ge honom sitt ljus. Och hon gjorde det, och även
flera andra skänkte honom de ljus, som de buro.
Han släckte ljusen och skyndade neråt stigen och tände
ett av dem vid de sista glöden från den eld, som var tänd
av den heliga lågan.
En middagsstund var det mycket varmt, och Raniero hade
lagt sig att sova i ett busksnår. Han sov tungt, och ljuset
stod bredvid honom mellan ett par stenar. Men när Raniero
hade sovit en stund, började det regna, och detta fortgick
tämligen länge, utan att han vaknade. Då han äntligen spratt upp
ur sömnen, var marken våt omkring honom, och han vågade
knappt se mot ljuset, av fruktan att det kunde vara släckt.
Men ljuset brann lugnt och stilla mittunder regnet, och
Raniero såg, att detta kom sig därav, att två små fåglar
flögo och fladdrade ett stycke ovanför lågan. De smektes
med näbbarna och höllo vingarna utbredda, och på detta
sätt hade de skyddat ljuslågan för regnet.
Raniero tog genast av sin hätta och hängde den över
ljuset. Därpå sträckte han ut handen efter de små fåglarna,
ty han hade fått lust att smeka dem. Och ingen av dem flög
undan för honom, utan han kunde infånga dem.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
