Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
Raniero red fram under ett hus, som hade ett burspråk.
I detta stod en kvinna. Hon lutade sig ut över räckverket,
ryckte till sig ljuset och skyndade in med det.
Hela folket brast ut i skallande skratt och jubel, men
Raniero vacklade till i sadeln och störtade ner på gatan.
Men när han låg där slagen och avsvimmad, blev gatan
genast utrymd av folket.
Ingen ville ta vård om den fallne. Hans häst var den
enda, som stannade bredvid honom.
Så snart som folkhopen hade dragit bort från gatan, kom
Franceska degli Uberti ut ur sitt hus med ett brinnande ljus
i handen. Hon var ännu vacker, hennes drag voro blida öch
hennes ögon allvarliga och djupa.
Hon gick fram till Raniero och böjde sig över honom.
Raniero låg medvetslös, men i detsamma som ljusskenet föll
på hans ansikte, gjorde han en rörelse och spratt upp. Det
syntes, att ljuslågan hade all makt över honom. När
Franceska såg, att han hade vaknat till sans, sade hon:
— Här har du ditt ljus. Jag ryckte det ifrån dig, eftersom
jag såg hur mån du var att behålla det brinnande. Jag visste
intet annat sätt att hjälpa dig.
Raniero hade fallit illa och slagit sig. Men nu kunde
ingenting hejda honom. Han började långsamt resa sig. Han ville
gå, men sviktade och höll på att falla. Då försökte han att
komma upp på hästen. Franceska hjälpte honom.
— Vart vill du hän? frågade hon, när han åter satt uppe i
sadeln.
— Jag vill till domkyrkan, sade han.
— Då ska jag följa dig, sade hon, för jag ämnar mig till
mässan. Och hon tog och ledde hästen åt honom.
Franceska hade från första stund känt igen Raniero. Men
Raniero såg inte vem hon var, ty han gav sig inte tid att
betrakta henne. Han endast höll ögonen fästa på ljuslågan.
De voro alldeles tysta under färden. Raniero tänkte blott
på ljuslågan och på att väl vakta den dessa sista ögonblick.
Franceska kunde inte tala, därför att hon tyckte, att hon inte
önskade få full reda i det, som hon fruktade. Hon kunde
inte tro annat, än att Raniero hade kommit hem vansinnig.
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
