Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land ville dn gifva till pris, till rof och byte åt vår
arffiende Ryssland," yttrade den äldre Kojskinen, som
ej kunde glömma sonens handlingssätt. "Denna jord
ville du se trampad och sköflad af vilda kossacker och
ryssar. Med mitt blod har jag sökt att aftvå en del
af den vanära och skymf du fästat vid vårt namn. En
förrädares far skall jag kallas intill döddagar, o
hvilket bittert öde!"
"Haf förbarmande med mig, din sorg och dina
anklagande ord krossa mig, tillintetgöra mig," utropade
den unge mannen. "Af nåd tala ej vidare så."
"Det var ett sista utbrott af min sorg, du skall
ej mera höra mig klaga," svarade fadern. "I mitt
hjerta gömmer jag hädanefter mina tankar. Striden
är utkämpad, jag är en man och förmår att bära
mitt öde."
Vid middagstiden rastade man vid en bondgård
och betade hästarne. Hela natten fortsattes ridten och
mot aftonen den påföljande dagen syntes ifrån en höjd
Kymmene-elfven badande sina vågor i den nedgående
solens strålar. På flodens vestra strand visade sig en
ensam liggande gård omgifven af lummiga trädgrupper.
Det var en långsträckt rödmålad bygning, på hvilken
den äldre Kojskinen visade med handen.
" Vårt hem!" utropade han. "Det är Pulkis gård.
Känner du igen den?"
Frågan var stäld till sonen, hvars ögon fuktades
af tårar.
"Ja ja, det är mitt kära barndomshem," svarade
han med rörd stämma. "Jag längtar dit, som den
trötte, sårade fogeln längtar efter sitt näste."
Man red vidare utför höjden och inom kort var
man framme vid gården. En stor svartbrun hund
rusade skällande mot dem. Hans kloka ögon fästades
för ett ögonblick på de resandes ansigten, hvarefter
han med ett ursinnigt glädjetjut skyndade att helsa
husbonden och hans son välkomna.
"Ukko, min gosse, se så der, tack ska’ du ha,
det var snällt af dig," yttrade Kojskinen till hunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
