Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöjd," tillade han med ett sorgset leende, ’’det kunde
varit ännu sämre."
Några timmar senare och den unge mannen stod
färdig att lemna hemmet och taga ett sista farväl af
föräldrarne. Det var ett djupt gripande ögonblick när
han slöt sin gråtande moder i sina armar och tryckte
en kyss på hennes panna. Den äldre Kojskinen
beherskade sin rörelse intill slutet, men när sonen räckte
honom sin hand och blickade på honom med en
förlåtelsens bön i sina ögon föll den starke mannen i en
häftig gråt och lemnade hastigt rummet.
Svärd bar den unge mannens lilla kappsäck
ombord på färjan, som låg färdig att föra honom öfver
floden till det ryska området Åtföljd af föräldrarne
lemnade den så hårdt straffade sonen, ett offer för
politiska förvillelser, sitt fädernehem, för att gå okända
öden till mötes och måhända aldrig mera återse
hvarken sitt land eller dem som gifvit honom lifvet. Med
yttersta möda förmådde han blott att till en ringa grad
dölja de smärtsamma känslor, som rörde sig inom
honom. Ändtligen var man nere vid flodens strand. Den
ryska färjkarlen stod redo att föra honom öfver.
Solens snedt fallande strålar färgade i mångfaldigt ljus
den vackra floddalen med dess åkrar, betesfält och
skogspartier. Kojskinen, hans hustru och sonen
bildade en enda grupp hvars armar omslöto hvarandra.
Ett enstämmigt farväl! hördes från deras läppar. "Mitt
land, o mitt dyra fosterland farväl! farväl!"
utropade den landsflyktige med fuktig blick och
sammanknäppta händer* Derefter skyndade han ombord på
färjan, som med raska tag fördes öfver floden.
Hunnen till andra stranden knäböjde den olycklige och
sträckte sina armar hän mot den jord, på hvilken
hans föräldrar tillvinkade honom ännu ett farväl.
Hastigt reste han sig upp och försvann bland trädens
stammar.
"Han är borta," mumlade den äldre Kojskinen
med bruten röst. "Gud vare honom nådig!"
"O, min son, min son, skall jag väl någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
