Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde vigilian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
borrad av en förfärlig ångest spritter varje nerv
i blodig dödskamp.
Hav medlidande, ärade läsare, med studenten
Anselmus, som i sitt glasfängelse led dessa
namnlösa kval. Han kände, att döden icke kunde
förlösa honom, ty. vaknade han icke upp ur
den djupa vanmakt, vari ett övermått av lidande
försänkt honom, då morgonsolen klart och
muntert sken in i rummet, och började icke hans
marter på nytt? Han kunde icke röra en lem,
men hans tankar slogo mot glaset med
öronbedövande missljud, och han förnam i stället
för de ord, som anden förut talat i hans inre,
endast det dova bruset av ett annalkande
vansinne. Då skrek han i förtvivlan: — O,
Serpen-tina — Serpentina, rädda mig ur dessa
helveteskval. Och det var, som omsvepte honom lätta
suckar, »vilka lade sig omkring flaskan som
genomskinliga fläderblad, missljuden tystnade,
det bländande, förvirrande skenet var försvunnet,
och han andades friare.
— Är jag icke själv helt och hållet skuld -till
mitt elände, ack, har jag icke syndat mot digÄ
ljuva, älskade Serpentina? — Har jag icke hyst
låga tvivel om din tillvaro? Har jag icke
förlorat tron och därmed allt, allt, som skulle skänkt
mig den högsta lycka? — Ack, du blir aldrig}
min, för mig är den gyllene krukan förlorad,
jag skall aldrig mer skåda dess under. Ack,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
