Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundförutsättningen, Norges goda vilja, syntes det snarare gå
baklänges än framåt. Norge hade nu börjat repa sig efter de
första svåra åren, och de förmånliga handelstraktaterna af
1826 och 1827 med Danmark, England och Preussen —
åter en skänk af unionen — måste än mer förbättra
ställningen. Men det såg beklagligen ut, som skulle den
nationella ömtåligheten växa i bredd med detta materiella
uppsving. Deras antal blef allt större, som i de oskyldigaste
åtgöranden från Sveriges och konungens sida ville spåra
hemliga amalgamationsplaner och dolda anslag mot Norges unga
frihet. Tidningen “Patrullen“ (Mariboe), som 1824 ställde
sig vid “Nationalbladets“ sida, blef ett ännu ifrigare
språkrör för sådana misstankar (tills den 1831 i sin tur måste
lämna ledningen åt “Statsborgeren“); och just nu började
nationalkänslan söka sig ett högst olyckligt uttryck.
Året 1824 — samma år, då Karl Johan till
norrmännens lifliga glädje sändt dem kronprinsen Oscar till
vicekonung för några månader — företogo sig norrmännen första
gången att högtidligen fira minnet af Eidsvoldsdagen den
17 Maj (visserligen ännu blott i enskilda kretsar och utan
nationell karakter). Hvad detta innebar, det borde de bättre
hafva gjort sig reda för. Unionen hade ju kommit till
i kraft af en kompromiss mellan den rent svenska (och
juridiskt riktiga) uppfattningen, att Norge var ett lydrike,
och den rent norska, enligt hvilken Norge var en suverän
stat; Kiel hette den förra ytterligheten, Eidsvold den
senare; och kompromissen, där bägge fått maka åt sig, den
hette Moss. Genom att nu rifva upp minnet af Eidsvold
igen, gåfvo norrmännen sakerna ett sken, som skulle deras
ensidiga uppfattning blifvit den segrande i unionen, medan
den i verkligheten varit död och begrafven i tio år; och
icke nog härmed, de uppkallade for erinringen händelser
som borde för alltid varit glömda — deras underkännande
af Sveriges lagligen förvärfvade och blodigt köpta
rättigheter, deras öppna protester emot hvarje union med Sverige
och deras försök att i lagstiftningsväg afskära för Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
