Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yrkades, att norske rådgifvare skulle regelbundet tillkallas vid
behandlingen af sådana diplomatiska mål som anginge Norge.
Redan nu ställde sig således stortinget på den
ståndpunkten, att den unionella rättens tystnad i afseende på Norges
delaktighet i utrikespolitiken icke skulle beteckna ett
bestämdt öfverenskommet unionsvillkor hvarigenom denna
delaktighet uteslutits, utan blott hafva lämnat frågan öppen,
och att denna lucka sedan utfylldes genom grundsatsen om
Norges själfständighet och likställighet med Sverige.
Konungen afvisade denna adress tämligen snäft, med en antydan
om sakens sammanhang med Norges svagare förmåga att bära
ett krig. Men saken bragtes åter å bane vid 1830 års storting
och nu i en vida skarpare form. Här fordrade nämligen Hjelm,
att norska diplomatiska mål skulle i kraft af GL. § 15 beredas
och föredragas af norske statsministern, att unionens diplomati
i allmänhet skulle enligt RA. § 5 tillhöra sammansatt
statsråd, och att konsulerna skulle enligt GL. §§ 21, 22 och 92
såsom norska åtminstone få särskild utnämning i norskt
råd. Enligt hans grundlagstolkning fanns således icke ens
en sådan där lucka, utan Norges rätt skulle redan vara
skrifven. Stortinget kunde dock icke följa honom här, det
undvek för denna gång den brännande frågan; och då samme
man återuppväckte henne vid nästa ting, så hänsköts hon
till 1836 års sammanträde.
Men innan dess tog norska statsrådet saken om
händer i en hemställan till konungen af den 14 Okt. 1834.
Under den riktiga förutsättningen att GL:s och RA:s
tystnad omintetgjorde alla rättskraf i frågan, hänsköts till
konungens behag, om han ville anordna att för framtiden ett
norskt statsråd finge närvara i Sveriges ministeriella
konselj. På denna hemställan blef svaret 1835 års kongl.
resolution, af konungen fattad i rent ministeriell konselj
(Mars) och sedermera för Norge utfärdad den 13 April,
hvarför den vanligen anföres under detta datum. Den
innehöll tvenne punkter. Genom den första fick norske
statsministern (eller annat norskt statsråd) närvara då inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
