Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1880-talet, är tiden för den inre författningskampen i Norge,
stortingets afgörande brottning med kronan om makten.
Redan 1869 hade en norsk minister afgått endast på grund
af stortingets önskningar; ett nytt försök 1872 hade
strandat på Karl XV:s fasthet, men nu 1880 ställdes saken på
sin spets, och med riksrättens bart huggande svärd dref
tinget sin vilja igenom år 1884. Härmed är
parlamentstyrets tid kommen i Norge, efter det byråkratiska
ministerstyre, som på 1830-talet aflöst det ursprungliga
ståthållare- och konungastyret Och hvarje sådan förändring har
betecknat en epok äfven i unionens utveckling.
Parlamentarismens seger i Norge är den största
händelsen i unionens hela historia. Den omkastar alla de
förutsättningar under hvilka unionen kommit till och förändrar
helt och hållet dess karakter; den ställer unionstanken, som
i Norge aldrig haft något annat fäste än tronen, värnlös
där, och den gräfver upp rötterna för all verklig
likställighet inom unionen, då den samlar Norges hela statsmakt i
händerna på det organ där den norska nationalkänslan söker
sitt egentliga uttryck (stortinget), medan fortfarande blott
en del af svenska statens makt tillhör det organ som har
till särskild uppgift att vid unionella konflikter vårda Sveriges
nationala intressen (riksdagen). Hvad som i början af
1880-talet försiggick i Norge, det rörde sålunda visserligen
unionen och Sverige; djupare och klarare kan aldrig ett
sammanhang vara, för den som ser något längre än til1 händelsernas
yttre skal. Men Sveriges och unionens fara låg ändå
närmare genom beskaffenheten af själfva den sak som utgjoTde
stridsämnet i Norge. Det gällde intet mer eller mindre än
norske konungens veto mot ändringar i författningen af den
4 November; det gällde om unionsbestämmelserna i denna
författning, hvilka rättsligen stå under svenske konungens
garanti, skulle förlora äfven den norske konungens skydd;
det gällde om stortinget skall hafva i sitt skön att ensamt
drifva igenom sin vilja i sådana unionsärender. gent emot
både konung och Sverige. Därför hade också under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
