Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett Londonminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Är ni inte rädd? frågade prinsen.
Jag hade vid gud inte tänkt på något annat
än skådespelet. Jag hade inte tänkt på någon
rädsla utan bara följt med andlöst — ha de
verkligen gifttänderna kvar?
— Kanske — kanske inte! Men observerade
ni med vilken raffinerad skicklighet mungon just i
kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan sina
bägge? Engelsmän kunna boxa — all right —
men detta är Indien, förstår ni — —
Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom
ned i salongen. Det blev en serie
hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man
skickades ut för att hämta en cab åt oss.
Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde
pengar, och där bodde även indiern. Han var
tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då
han på Cecil möttes av ett dussin turbanklädda,
mörkbruna män som efter allt att döma varit
oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot
min vilja ställa till några diplomatiska
förvecklingar.
Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky
innan han gick in i sitt nirvana. Och så satte vi
oss vid en av barerna med några turbanmänniskor
bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.
— Ser ni, en man måste vara som en mungo,
hugga till om både över- och underkäken.
— Beg your pardon, men hur gammal är ni
egentligen?
— 18 år — jag är man!
Han såg faktiskt ut som om han skulle vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
