Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luftens herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
monoplanet. Helt om! Det börjar bli monotont med
ödlorna och flädermössen — tycker du inte att
det luktar ipecacuanha just nu?
Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av
ipecacuanha och inbillade mig redan ha ont i
ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad,
nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.
— Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!
— Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i
morgon kväll — och den här hålan är ingenting för
oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!
Vi vände. Vi började stappla över
stalagmiter och halka på grönslemmiga lavar, raglade,
sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta
började mattas. Men just då hon slocknade
upptäckte vi i fjärran ljusningen av grottans fönster
fallet, som skilde oss från solen och livet därute,
vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i
händerna och klevo på försiktigt —
Men vad nu då? Där — alldeles under fallet,
behagfullt lutad mot ett kvartsutsprång stod hon,
urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade hull
tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa
genom agavehäckar. Men hon var icke naken längre.
Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med
hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över
hennes vackra axlar och hennes klänning var från
Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin
eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne.
Och hon skrattade, hennes vita tänder blixtrade
mot den bruna hyn, och de rubinröda läpparna.
Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
