Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
BANBRYTAREN. .
Mickel var icke riktigt säker på vägen, därför måste han
förfråga sig esomoftast. Då han hade rest ett godt stycke
framåt, träffade han en man och frågade honom, om detta
var rätta vägen till pastor Fyndig? Ödet ville, att mannen,
som Mickel mötte, var en skåning, hvarför svaret blef helt
oväntadt detta: "Kör hocken väg du vill." Mickel blef
mäkta arg och slog efter mannen med piskan och svor till —
"din luns, är du klok eller är du en fåne?" Mannen gick
förnöjd vidare oeh mumlade för sig själf: "Rätt åt den där
sprätthöken."
Mickel reste i full sporrsträck och mötte snart en gumma
och frågade henne efter vägen till pastor Fyndig. "Fyndigt
var det. Så har jag då aldrig hört, att en präst heter fyndig.
— Ja, nog behöfs det för en präst att vara fyndig, tv han
skall ju både tänka och tala ögonblickligen." Efter en stund
mötte Mickel en fröken och frågade henne, hur långt det
kunde vara till kyrkobvn, där pastor Fyndig bor. Hon
svarade: "Jag vet icke så noga, men antagligen har herrn en
god fjärdingsväg dit." Då Mickel rest en halftimma till,
mötte han åter en fröken och gjorde henne samma fråga.
Hon svarade: "Jag vet icke så precis, mon ni torde ha tre goda
fjärdingsväg dit." Han reste ett stycke väg och mötte så en
gårdfarihandlande och frågade honom, hur långt det var till
kyrkobyn, där pastor Fyndig residerade. "Jämnt två svenska
mil", svarade knallen. Mickel började filosofera och tänkte
som så, ju längre jag reser, ju längre har jag fram, och
beslutade sig för att icke fråga någon mer efter vägens längd.
Ändtligen såg han den stora hvita kyrkan och tornspiran med
ett förgylldt kors i toppen och så en stor kyrkoby, som en
gång i sin storhetstid varit en köping. Mickel hade nu
nästan samma känslor, som Saulus en gång hade, då han stod
framför Damaskus’ portar med fullmakt af öfverstepresten
att fånga och gripa miin oeh kvinnor, som voro af nasaréens
parti. Haii knackade pä porten, och en dräng, som hette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
