Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i håret! Damm pt jackan, amntt p& knina och ler
på kängorna!––––etc."
Sd här ungefärligen hörde man väl atondom
Pastorskan, med temligen hvaaa och Ijodeiig
stimma, utlåta sig till en eller båda af piltarne, utan
ringaste skilnad; men, ligger man dessa yttre
skrapor till den inteliectuela bildning, som ranns i
studerkammaren, aå förstår man lätt, att Herman
snart blef icke allenast en för sina år ovanligt
snill och kunnig, utan äfven en artig, städad och
anständig gosse, som vid alla tillfällen förstod att
skicka sig rätt, och som uu mer aldrig skiljdea
från sin vän Henrik, mer än för att helsa på sin
moder; ty, lekte han med byens barn, aå var
Henrik ifven då alltid med, ocb, ehuru Henriks svaga
rost visst icke kunde/gå i bredd med Hermaus
klangfulla tenor eller Sångar-Jans ännu stundom
dråpliga bas, sjöng man no mer de mesta sån»
gerna trestimmigt. — Denna vandrande trio var
alldeles icke att förakta och utgjorde ofta
Pastorns och flera andras förnöjelse, som
fåttskön-hetssinne på sin lott. Majoren kallade det dock
för ett förb. skrål, men lät nu vackert bli att
skicka dem Svante i hälarna, när de allg tre, —
likt Ossians phsntaei-bilder, sutto på den höga,
branta klipphällen, öfver Djupedals skuggiga
lundar, och sjöngo naturens lof och meoniskornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
