Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman förnttåg med smirta, att*, — — vacklade
hon, si voro dessa ledare alldeles för svaga att
uppehålla henne. Han framkastade ofta harliga bilder
af ljus och uppenbarelse för Blenda, och hon grep
Ifrigt efter dem, men slappte dem åter, si snart
Icke Herman stod der och räckte dem fram. Det
blixtrade för hennes själ; men ännu var det långt
ifrån detta milda, städse värmande ljus, sona
brinner klarast i motgången och vedermödan*
Detta smärtade Herman; men stundom
lågäf-venväl deruti en ljuf och tillfredsställande tanke,
ty han ansåg sig någon gång som den ntsände,
hvilken det skulle lyckas att väcka detta sköna,
slamrande hjerta, lossa dess band från verlde»
och vanda det fullkomligt mot höjden.
Sidantvar det hopp, som kärleken och
medvetandet af hans afsigtere renhet iugaf Herman. Mcu,
ack! Det är den späda telningen, som sd kan höjas;
det unga, friska trädet står trotsigt eroothvarje
dylikt mild t försök och gifver blott vika för orkanen.
Imellertid var Blenda så lycklig, som en
meit^k-lig varelse det nästan kan blifva. Samvetet teg,
och kärleken förgyllde och hredde
rosenskimmer öfver hela verlden för henne. Åldrig
hade hon varit §& ondergifven Grefvena villja, al*
drlg si tålig för alla hans dumma nycker,
hvilka hon na knappast märkte, aldrig så nöjd med
sin lott i alla afseenden, aldrig så öm och god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
