Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kännt på det många ganger, icke sannt? Det är så hederligt att få sitta
nppe med de stora, äfven om man måste hålla ögonlocken uppe med
fingrarna, på det Jon Blund icke skall blifva oss öfvermäktig. Men mamma
är förståndigare än så, åtminstone var vår mamma det; ty hon visste att
detta, af oss så högt åstundade nöje, endast skulle medföra sura och griniga
ansigten i barnkammaren dagen derpå; små ögon, som vakat på natten,
äro fallna för att gråta på morgonen — och för oss hjelpte inga böner; vi
måste taga godnatt och följa vår beskedliga Maja, med många suckar och
Iängtansfulla blickar tillbaka på den trefliga brasan och de lyckliga äldre
syskonen och kusinerna, och farbröder och fastrar, som — med farmor och
farfar i midten — sutto omkring densamma och knäckte nötter, och
skalade äpplen, under det vinglasen, hvarur det nya årets skål skulle drickas,
glänste sä inbjudande der borta på bordet under lampan. Ack, ack, huru
många utmärkta historier skulle de nu icke berätta, huru många roliga
infall, huru många minnen från farmors tid — (när var den tiden? undrade
vi alltid —) skulle vi icke gå miste om! Stort folk tro aldrig, att barn
kunna ha roligt af sådant. Men hvarför skickar mamma icke hellre
magistern i säng? Han sitter ändå bara och nickar och hör ej ett ord af
hvad som säges, men han är stor, han, och derför får han vara uppe. När
vi bli stora, skola minsann våra barn få sitta uppe hela natten, om de vilja!
— Ja, vänta bara till dess, säger mamma och skrattar i det hon följer
oss ut.
Men i barnkammaren brann också en brasa, och der stodo de små
hvita sängarna så inbjudande och mamma satte sig i ländstolen framför
elden; och när vi vid hennes knä läst aftonbönen och hon kysste oss och
sade: tack för detta år, mina älskade ungar! — och vi kramat henne så
hårdt, som endast en mamma tål att kramas — och Lillan i förtroende
frågat henne om det väl kunde vara sannt livad farbror vid thébordet
försäkrat oss: att vi ej skulle få någon mat mer förrän nästa år, och således
borde förse oss med en bastant måltid — en möjlighet, som tycktes oss
alla betänklig, men hvaröfver vi lugnades genom mammas förklaring — när
allt detta försiggått och vi lågo i våra små bäddar väl omstoppade och
mamma gifvit hvar och en sin afskedsklapp och gått sin väg, då funno vi,
att det i alla fall icke var så dumt att lägga sig och skänkte en försonlig
tanke åt magistern, som ännu nickade derinne vid brasan, men säkert
mycket hellre följt vårt exempel, och medan det beslutet, som ett par af oss i
största hemlighet fattat, att nemligen i trots af alla de storas åtgärder icke
somna före klockan tolf, antog en alltmer obestämd karakter. Visserligen
hade vi en stor nyfikenhet och många dunkla och stridiga åsigter angående
det sätt och den skepnad, hvari det nya året skulle uppenbara sig. En
gång hade vi frågat Maja härom, men hon svarade endast, att det tog hon
sig icke af —- och så stodo vi der lika när i vår okunnighet. Men vi kunde
ju alltid vänta — och — sä somnade vi så småningom under det orediga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
