Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solsken då det stod ”mulna dagar” och regn, då det stod ’Idart”, så var
det vädrets fel, eller någonting annats, möjligen barometerns, ty den
byste jag alltid misstro till; men almanackan var ju efter Hans Kongl.
Majestäts nådiga stadgande, och var icke det säkert, hvad var väl då? Det
var någonting snart sagdt hemskt i almanackans allvetenhet och på samma
gång högst intressant. Vi hade många och djupsinniga funderingar angående
betydelsen af den mystiska solen pä titelbladet med sina tre bokstäfver K.
V. A. — men uttydde det slutligen på ett lika sinnrikt, som för oss
tillfredsställande sätt, nemligen med: Kan Veta Allt. Mer kunde ju ingen begära. Att
de små konstiga djuren m. m. längs midten af livarje sida voro stjernbilder,
hade någon sagt oss, och derför ansträngde vi våra ögon livarje stjernklar
afton för att fä syn på dem, men det gick icke, och vi kommo då öfverens
att detta kom sig deraf att vi icke hade någon tub, och längtade storligen
efter en sådan. När vi så ändtligen fingo denna önskan uppfylld och ändå
icke sågo till kvarken Lejonet, Skorpionen, Jungfrun eller Tvillingarna —
dessa tyckte vi alltid synnerligt om, de sågo så vänskapliga och eniga ut —•
så kände vi oss visserligen nedslagna, men tröstade oss i alla fall med att
de måste finnas der, när almanackan hade deras porträtter; det var tubens
fel, den hade icke varit nog skarp att urskilja dessa utmärkta
himlakroppar, som naturligtvis voro för förnäma att gå bland de vanliga stjernorna —
och trodde vi allt framgent på almanackan.
Nu har jag lärt mig att det icke är värdt att vänta sig få se Lejonet
och Väduren i kroppslig djurgestalt marschera på himlahvalfvet, och det
kostade något på att för alltid uppgifva denna förhoppning; men de verkliga
stjernorna äro fullt ut lika märkvärdiga som någonsin dessa vidunder. Om
ni kunna skaffa er en karta öfver himlahvalfvet och någon som undervisar
er derpå, så kan jag icke föreslå er något större nöje än att studera
densamma. Ni behöfva alls inga tuber, eller teleskoper, ty ni få mer än
tillräckligt att göra med blotta ögonen; sedan, när ni en gång blifvit stora —
då kunna tuberna vara behöfliga, ty dä hafva edra kunskaper också
blifvit stora.
Himlahvalfvet är aldrig så vackert som om vinterqvällarna, det har
ni nog sett; då är det som om många tusen stjernor kommit hem i
säll-skapslifvet — men länge varit borta — och som om alla de vanliga
hemmavarande gladde sig deråt och helsade dem välkomna; det lyser och
strålar och blinkar så vackert och vänligt, att intet i verlden är likt någonting
sådant, och allt emellanåt ser man ett stjernskott, som om man fore i famn
på hvarandra. Det är roligt att sitta och genom fönstret vänta på
stjernskott; ju kallare det är, ju flera får man se och då skall man fort önska
sig något, sä slår det in. Det värsta är, att stjernan alltid slocknat innan
en önskan hunnit bli tänkt. För livarje stjerna som försvunnit, så tänkte
jag: nu, nästa gång skall jag då riktigt passa på! Och så satt jag omkring
fem minuter med vidt uppspärrade ögon och vågade knappt andas; men sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
