- Project Runeberg -  Året. Teckningar ur barndomslifvet /
21

(1868) [MARC] [MARC] Author: Thekla Knös
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

underliga troll och vidunder. En gammal stubbe minnes jag, som var
uppryckt med rötterna och lämpade sig särdeles väl till drake. Vi bekämpade
honom på det tappraste med våra lansar, men det gjorde icke det ringaste
intryck på honom, det var en seg, gammal best. På ett annat ställe hade
vi Mosendruntas stuga; har ni hört talas om Mosendrunta, som bodde i
pau-kakshuset och lockade små barn till sig för att äta upp dem? Nog har ni
hört talas om den historien — var den icke faslig? — Bröderna ville alltid
att jag skulle vara Mosendrunta; jag gret, men tröstade mig med att jag
också skulle äta upp dem, då jag åt dem. Ännu oftare lekte vi vildar; vi
spårade ekorrar i snön och låtsade att de voro hjortar och bufflar och då
fick den gamla draken åter göra tjenst som vildbråd, ty ekorrarna kunde vi
icke komma så nära, dertill voro de för snabbfotade, så vildar vi voro, och
jag tror verkligen icke att vi heller velat skada dem, om vi än fått tag i
dem. Vi försökte väl att fånga ekorrar, men lyckades aldrig. En liten unge
skänktes oss en gång till present; den hade vi ett stort nöje af. Numera
tycker jag att det är synd om en stackars ekorre i sin bur, men då begrep
jag icke att friheten var honom kärast af allt. Vår ekorre-unge blef stor
och vacker med tiden och vi hade honom i flera år. Slutligen, då man skulle
tro att han bort vara förståndig nog att förstå sitt eget bästa, visade han på
ett sorgligt sätt att ålderdomen förslappat hans omdöme: han nemligen sprang
sin väg. Vi hade då flyttat till staden, der kurres lilla erfarenhet af verldeu
kom alldeles till korta bland stengator och hus. Vi sörjde vår kära kurre
ganska djupt.

En annan favorit hade vi, som var fullt ut lika älsklig som kurre,
och det var en gammal domherre benämnd Puttan. Vi hade en vinter en
mängd domherrar, hanar, med praktfulla röda bröst, men de dogo, eller
flögo sin väg allesammans, och endast Puttan blef qvar. Iion var icke
vacker och hade genom någon olyckshändelse brutit benet af sig, så att hon på
det hela var en sorglig gestalt; men vi barn älskade henne, och saknade
henne i proportion sedan hon var död. Hon dog af ålder och skröplighet.
Om vintern kan man hafva stor glädje af små foglar. De stackrarna äro
vanligtvis så hungriga då, och om man vänjer dem att finna korn eller
brödsmulor på någon bestämd plats, så blifva de snart rätt tama. Domherrar,
som vi matade på vårt fönsterbräde, blefvo slutligen riktigt oförskämda och
frågade ej en gäng efter om vi knackade på rutan, utan fortsatte sin måltid
med största lugn. Domherrarne äro allt litet dumma foglar, men vackra
äro de emot den hvita snön. Talgoxen är en liten liflig och qvick fogel,
som finner sig väl hos oss älven om vintern; han lär vara grym och elak,
men det tror jag icke; vi tyckte mycket om talgoxar och sågo dem med
förtjusning komma till vårt fönster. Sparfvarna kommo jemt, men det är
nu ett så simpelt folk. Kom någon gång en sidensvans för att spisa en
brödsmula, då vågade vi knappt andas för att ej störa honom.
Sidensvansen är vackrast af alla vinterfogdar, men mycket rädd och skygg. Yi före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:36:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ktaret/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free