Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fångatagen, så anses den här ha vunnit, som tagit de flesta fångarne. En
er-öfrad fana anses i värde lika med tio fångar. Presidenten kan för öfrigt när han
vill förklara striden slut.»
Denna anordning kan förekomma något besynnerlig, men bland ungdomen
fanns ingen, som ej fann den förträfflig. Då härarne voro uppställda vände sig
Welén till den ena och frågade:
»Hvem välj en I till anförare?»
»Wallsteu, Wallsten», sorlade de om hvarandra.
»Godt, Anders Wallsten, du är nu denna härs anförare.»
En mörk gosse med svarta, dystra ögon och stark kroppsbyggnad
framträdde. Han drog upp en röd näsduk ur fickan, fastade den vid sin stång som
fana och ställde sig i spetsen för sin här, som af fanans färg fick tillnamnet
»röda hären».
Presidenten vände sig nu till den andra hopen.
»Min vilja är, att I begagnen en livit näsduk till fana för att skilja er
från den röda hären. Hvem viljen 1 ha till general?»
Härpå hördes på länge intet svar. Wallsten var hållen för den starkaste
slagskämpen i skolan, och de hvite visste ej hvem de skulle anse jemngod med
honom. Slutligen röstade de på Kjellner; men denne förklarade, att han ej ansåg
sig duglig. Presidenten föreslog flere, men alla undanbådo sig. Ingen tordes
våga en dust med den fruktade Wallsteu. De röde började drifva gäck med sina
fiender, som voro alldeles rådlöse. Då hördes ljud af skridskor på isen, en fackla
lyste på afständ, och snart stod en smärt gosse med ett bildskönt ansigte, blåa
modiga ögon och ljuslockigt hår bland de andre. Med ett skallande utrop af fröjd
mottogs han af de hvite, och den röde anförarn betraktade honom med vredgad
uppsyn. Denne gosse och Wallsten voro nemligen ej de bästa vänner. Wallsten
hade en gång varit nära att bli förvisad ur skolan för hans skull, och ehuru
Stjernefeld (detta var den nykomnes namn) var alldeles oskyldig häruti, hade dock
Wallsten blifvit högligen uppretad på honom och tålde knappt se honom.
»Hvem väljen I till general?» hördes ånyo presidentens röst.
»Sjernefeld, Carl Stjernefeld», skreks det i chorus. Sedan Stjernefeld fått
veta stridsvilkoren, förklarade han sig villig att bli den tappra hvita härens
anförare. Med den hvita fanan i sin hand stod han nu framför sina soldater,
presidenten gaf ett tecken och striden begynte.
Den blef kort men blodig. De röde voro alltjemt öfverlägsne. Stjernefeld
uppmuntrade och hotade om hvartannat de sina, men ingenting hjelpte. 1 stridens
hetta kommo de båda anförarne midt emot hvarandra. Wallsten uppgaf ett
glädjeskri, då han fick se sin fiende och störtade på honom. Men den hvite gaf ej
så lätt vika och striden blef ganska skarp. Till slut tycktes den röde uttröttad
och sänkte ned sina armar. Glad skyndade den hvite fram för att afväpna honom.
Det var på detta Wallsten väntat. Med en skicklig rörelse sträckte han ut benet
och Stjernefeld stupade omkull samt blef genast tagen till fånga.
Då presidenten märkte detta blåste han genast i sin h visselpipa och stri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
