Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaf ett tecken och åter störtade härarne mot hvarandra. Denna gång stridde de
hvite med stor tapperhet. Den röde generalen kämpade med vild häftighet och
tog med egen hand två fångar. Den hvite sökte beständigt komma i lians
närhet, men lyckades ej. Han såg utmattad ut, men bemödade sig att ej visa det,
ehuru han flera gånger var nära att sjunka ner. Presidenten och hans förtrogne
afvaktade på afstand med oro stridens utgång samt kastade medlidsamma blickar
på den hvite fältherrn, hvars svaghet de sågo, men som de ej lingo hjelpa.
Det hade emellertid mörknat, men nu steg månen upp, stor och blodfårgad
och kastade sitt sken öfver krigsskådeplatsen samt belyste den röde anförarns
kraftiga gestalt och den hvites allt mer bleknande drag. Nu stannade den senare
ett ögonblick för att liemta andan. Då han åter ville kasta sig in i striden, hörde
han ett triumferande skratt, vände sig om och märkte att han var omringad af
fem fiendtliga soldater. Med ett utrop af förskräckelse började han fäkta med
armar och ben och gjorde förtviflade ansträngningar att komma lös. Det lyckades
äfven, men de röde trängde inpå honom, och han kände att han ej längre kunde
hålla stånd. Fåfängt ropade han på sina soldater; de voro upptagne på annat
håll och märkte ej sin anförares fara, ej heller hörde de hans skri. Han stod
således ensam midt ibland fienderna och kände sina krafter sjunka för hvar
sekund. Ännu stridde han med vacklande hen, de röde voro honom tätt inpå lifvet
och hade till råga på olyckan fått förstärkning. Det susade för öronen,
tiunin-garne bultade, blodet brände i ådrorna som eld och han märkte hur det
småningom blef svart för ögonen och hela kroppen darrade. Med tårar af harm sjönk
han hälft afsvimmad ned på isen. Nu jublade de röde. Fm af dem tog fram ett
tåg för att binda fangen. Då hördes från andra sidan ett utrop: »Hurrah, hurrah!»
Stjernefeld sprang upp. Skulle han tro sina ögon? Var det ej hans egna
soldater, som kommo der med den röde generalen hunden emellan sig? Jo
verkligen; det var ingen synvilla. Att beskrifva de känslor som nu intogo honom är
omöjligt. Presidenten hade ej förr sett, att Wallsten var fången, än han framtog
sin pipa och blåste, till tecken att striden skulle sluta. Sedan skyndade han till
den hvite generalen, tryckte hans hand och lyckönskade honom till segern.
Den öfvervunne fördes bort till bålet. Alla krigarne, hade röda och hvita,
följde efter, tillika med Welön och Sellder samt bildade en krets kring den
lycklige segraren och hans fånge. Hvar och en väntade med otålighet på det,
som nu skulle följa.
Med facklan i hand stod Stjernefeld en lång stund stilla och betraktade
den röde anförarn, som låg med tillslutna ögon. Flera gånger var han nära att
gå fram, men hejdade sig. Hans bröst häfdes våldsamt, hvart enda drag var
spändt i det vackra ansigtet. Ännu tvekade han, man kunde se att många känslor
stridde i hans hröst. I nästa ögonblick var han framme hos fången, löste hans
band, uppreste honom och räckte honom sin hand. Annat hade Wallsten väntat.
Han stirrade med häpnad och förundran på sin fiende, men, då han mötte blicken
från dennes blåa, lugna ögon, rodnade han starkt och slog ned sina.
»Se så Wallsten», yttrade Stjernefeld vänligt med en något darrande röst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
