Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skild traktering för allt folket. Den stora »vörtekakan» ined sina många djur
och underliga ornamenter, som om julqvällen stod som skåderätt midt på
hordet, togs då fram och bultades sönder, hvarefter bitarne lades i söt, god
»kallskål» och alltsammans bars ut till folket på åkern såsom aftonvard.
Man kunde nästan hisna vid att se torpardrängarne gapa öfver de tjocka
brödbitarne, så stort gapade de; men det gjorde mig godt att se deras
förnöjelse; de tackade så uppriktigt då måltiden var slut — torkande sig om
munnen med rockärmen. Då vårsådden var lyktad egde en annan fest rum;
den s. k. »lyktegröten» bestods då och intogs af allt folket vid dukadt bord
om qvällen. Afven nu var aptiten förträfflig. De öfverfyllda hornskedarna
inmundigades ända till skaftet; ölkannan tömdes gång efter gång och den
ena »klengåsen» försvann efter den andra, hvarvid tummen ofta begagnades
såsom knif, ifall smöret var ojemnt utbredt. Att rimma på gröten hörde till
lag och ordning. Jag minnes ännu några rim, de lyda så här:
»Denna gröten ligger i fatet och inte i krukan,
Derför går det lättare att slukan.»
»Jag äter gröt oeli öl jag dricker
Så jag menar, att jag spricker!»
Sjelfva rättaren rimmade så bär:
»Jag äter lyktegröten gerna
Och önskar sådden må få kärna.»
Detta grötrim tycktes mig vara ett mästerstycke och jag ansåg
rättaren sedermera för en utmärkt och framstående poet; jag visste blott en
bättre och det var — Tegnér.
Men icke blott i trädgårdar och på ängar och åkrar ser man lif och
rörelse i April månad; det är så äfven i skog och betesmark. I skogen
spelar orren flitigare än vanligt och ropar så fort sitt: »min fru sitter
hemma och kokar korngröt och sjelf äter hon opp’n», såsom hans läte blifvit
öfversatt på svenska; der hoppar haren i sin bruna vårdrägt sedan han
aflagt den blågråa vinterrocken; der skriker tillkråkan och skrattar åt allt
livad hon ser, eller då hon väntar regn och oväder, — hon är aldrig så
skrattsjuk som om våren; — och der stå granarna så lefvande och gröna
med sina små knoppande kottar i toppen, hvilka i Maj blifva röda som
smultron och, då de komma i barnahänder, förvandlas till kalfvar, får
och kor.
Nå, men talltrasten har jag så när glömt, nordens näktergal, som han
kallas. Denna fogel sjunger helst och mest i skogen; det är ett
egendomligt litet ting, mån I tro. Han har små olater, som äro just icke af
rekommenderande natur; jag vet ej om jag törs omtala dem för er, ty en af mina
vänner, som högt älskar talltrasten, har en gång förbjudit mig att om honom
utsprida ofördelaktiga rykten; men jag tror att jag talar om dem, ändå;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
