Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag- kom jag som vanligt till grinden med längtan i hjertat och
skorpan i tickan — och ropade som vanligt. Blott ett enda litet bää! kom
mig till svar och blott Ullrik kom springande mig till mötes. Jag ropade
på nytt: »Ullrika, Ullrika lilla!» Intet svar, ingen Ullrika! Jag sökte bland
fåren, jag ropade tills jag icke kande ropa mer; tårar qväfde min röst —
och slutligen måste jag äfven upphöra att söka, ty Ullrika var borta och
hon förblef borta — vi återsågo hvarandra aldrig mer.
Min saknad var verkligen bitter; jag kunde knappast äta de första
dagarne och jag var så oförståndig att jag önskade få dela samma öde som
Ullrika om jag blott kunnat komma till henne der hon var. Min önskan
härutinnan hade det varit föga angenämt att få uppfylld, ty några veckor
efter olyckan upptäcktes, att min Ullrika af en elak gumma i grannskapet
hade blifvit stulen, slagtad och uppäten. Underrättelsen härom förtegs dock
för mig att börja med, men slutligen tog saken en allvarsam vändning
der-igenom att fjerdiugsmannen i socken, som fått reda derpå, ville afgöra
densamma medelst gummans häktande och bestraffning. Det ansågs — den
tiden åtminstone — för ett stort brott att stjäla »under bar himmel», som
det hette. Alltnog, fjerdingsmannen kom till min far och ville höra hans
åsigt, såsom varande den afgörande i affären. Min far, som vid alla tillfällen
var så intresserad då det rörde lians barn, fann för godt att vädja till mig;
ty jag hade ju varit egare af det stulna. Ullrikas öde berättades mig nu af
min far, och jag baxnade dervid; stulen, slagtad, uppäten, det var det mest
barbariska jag någonsin kunnat föreställa mig, och jag ville visst icke dela
ett sådant öde.
»Hvad beslutar du väl nu», frågade min far? »Skall gumman häktas
och straffas, eller vill du höra hennes bön, taga de 10 Rdr som hon bjuder
för lammungen och låta henne gå fri?»
Ja, hvad skulle jag besluta? Jag var som förvirrad af allt hvad jag
hört. 10 Rdr, det var en mäkta stor och lockande summa, men jag kände
ändock motvilja för att taga emot den, hvarför, det visste jag icke. »Skulle
pappa vilja taga dessa penningar»? frågade jag slutligen för att få en
ledning i mitt bryderi.
»Nej!» var det bestämda svaret.
»Jag vill heller icke taga dem», instämde jag.
»Du vill då, att gumman skall straffas?»
Jag stod stum. Detta ville jag väl icke heller, ehuru jag bekänner
att i denna stund ett visst agg kändes i mitt hjerta emot henne. »Huru
skulle pappa göra i mitt ställe?» frågade jag, åter vädjande till den
fader-liga klokheten: »Skulle pappa straffa henne?»
»Nej, nej, mitt barn, det skulle jag aldrig hafva hjerta att göra! Men
det finnes ännu en utväg för dig. kan du ej komma på den?»
Jag tänkte och tänkte, —■ nej, i min förvirring kunde jag icke finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
