Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om Elin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Elin.
Det var en liten flicka som var mycket fattig och mycket god. Hon ville
så gerna göra andra glädje, hon var så gifmild, att hon kunde ge bort sin enda
brödbit, fast hon var hungrig. Grannasmor brukade säga: »Elin ger väl bort sina
ögon till slut, när hon inte annat har att ge.» Ja när Elin såg den blinda
gumman vid grindstugan, då hade hon nog haft lust att göra så, om hon kunnat.
Elin bodde hos sin mormor; far och mor voro båda döda.
När Elins mor lefde brukade hon alltid säga:
Om man bara riktigt vill
Och så beder Gud dertill,
Sin välsignelse han ger
Och hans goda vilja sker.
Det var lilla Elins arf, det språket, och det litade hon på, ty en moders
ord äro säkrare än kungsord.
Elin hade haft en bror, men han var till sjös och ingen visste om han lefde.
Mormor hade en skatt och det var hennes stugugris. Det var också en snäll,
munter och ovanligt snygg gris, alls icke svinaktig. Bara mormor sade Nasse,
Nasse, kom han i galopp och ropade: Oui, Oui med den bästa fransyska accent.
Ingen hade tänkt på att han skulle slagtas — det skulle varit hungersnöd om
Nasse skulle slagtas — bara en sådan tanke kom Elin att storgråta. En vacker
dag, knackade det på dörren — hvem brukade väl knacka? det var främmande
manér. När Elin öppnade stod der en lång gosse med sjömanshatt och tröja.
Hvem är ni, frågade mormor. Jag är Erik, ditt barnbarn, ropade han, och det
blef en glädje, ett omfamnande, ett skrikande så taket kunde lyfts af stugan. Men
när de sutit vid spiseln en stund och pratat, tänkte mormor på att Erik måste
vara hungrig, och just i dag hade de blott en brödbit att äta. Då tänkte hon,
Nasse skall dö. — Han skall en gång dö, han som andra grisar. Hon slipade en
stor knif... men Elin såg det och rusade upp. Vänta, ropade hon utom sig och
sprang med flygande hår till herregården. Småherrskapet der fick se henne när
hon kom springande så och ropade lijelp! Är det röfvare efter dig, frågade en
gosse. Nej, men de vilja döda Nasse. Knappt kunde barnen förstå hur det var
förrän de togo en korg och packade in ett välkomstkalas åt Erik, och hunno stugan
just i det ögonblicket då mormor lockade den godtrogne Nasse till bakgården.
Han blef räddad och aftonen blef en högtid. Men efter ett par dagar reste Erik
åter till sjös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:36:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ktaret/0074.html
