Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bordet skall dukas, makas granen från midten af golfvet till det sydvestra
salsfönstret, der han i sin fulländade ståt ställes att vänta på belysning af
en klar solstråle. Just vid solnedgångens tid äta vi middag på julafton och
vår uppmärksamhet är då riktad på granen »om han skall få någon
solstråle». Och tänk! det är visserligen sannt, att intet år af alla de som vi
kunna minnas, har denna uteblifvit. Om dagen varit än så mulen, så har
dock aldrig solen gått ned på julafton utan att sända något, om än snart
förgående skimmer öfver vår gran. Icke blott vi barn, äfven de äldre lägga
då ned knif och gaffel och se med innerlig förnöjelse derpå; vi känna det
som ett tecken till välsignelse öfver vår barnsliga fröjd och en vink om en
ännu högre.
Så snart det blifvit riktigt mörkt på eftermiddagen samlas hela
familjen i förmaket omkring ett uppdukadt kaffebord, på hvilket, mellan två
ljus, ligger en alnslåug julkuse, som kallas »familjekusen» emedan den icke
hör till någons »julhög» utan skall vara den gemensamma inledningen till
julspisningen. Mamma lemnar oss snart och reglar igen dörrarna om oss.
Der sitta vi nu i fängsligt förvar en timmas tid. De äldre läsa i all
tran-kilitet om oroligheterna i Europa, uti de nyss ankomna tidningarna; men vi
barn lida svårligen af hjertklappning, dock — gunås! — icke af medlidande
deltagande för verldens jemmerliga oro, utan af längtan efter hvad samma
afton komma skall. Emellertid rustar mamma i salen; och som hon hvarje
julafton varierar med tillställningen, så måste vi nu välja en särskild sådan
afton till vår beskrifning. Denna nemligen, då förmaksdörrarna öppnades
med utropet: »julengeln är kommen!» Ögonblickligen hörsammades
kallelsen, fångarne rusade ut, tvärstannade på tröskeln, förbländade och litet
häpna. Der stodo tvänne julbord, med julhögar åt hvar och en, ett vid öfre
ändan af salen åt oss, och ett vid den nedre åt alla torparbarnen.
Julgranen stod midt på golfvet. På långväggen mellan två fönster, framför en
spegel, var anbragt en upphöjning öfverhöljd med ett rödt guldkantadt
kläde, derpå stod julengeln i egen hög person. Ett vackert sju års barn i långa
hvita kläder, stora hvita vingar, murgrönskrans på de ljusa lockarna, derpå
en liten guldkrona med ljus i spetsarne, och i handen en grön palmqvist.
Bredvid honom på upphöjningen stod, i form af en afhuggen pelare, ett litet
hvitt rundt altare, på hvilket några böcker lågo, omgifna af en yfvig krans
af vintergrön i hvilken, i stället för blommor, många små hvita
genomskinliga ljus voro instuckna. Många ljus brunno på julborden, i taklampan, i
julgranen, i julengelns krona och i kransen på altaret. Sedan vi några
minuter i stilla förtjusning beskådat allt detta, tog engcln några små
psalmböcker af altaret, men emedan han blott kunde tala himlaspråket, hvilket
var för etheriskt att af oss jordemaskar förstås, måste mamma stiga upp på
ett trappsteg nedanför upphöjningen och på fattigt men begripligt
mennisko-språk tolka hans mening sålunda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
