Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stora daldansen och dess vapen. Av Torsten Lenk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
Torsten Lenk
mot order för långt fram och led svåra förluster, och ännu mera
decimerades regementet genom de svåra farsoter, som härjade i lägret
vid Fredrikshamn följande vinter. På våren 1742 vägrade de
ny-utskrivna joo rekryterna att gå ombord på fartygen, som skulle föra
dem från Stockholm till Finland, så vida icke kungen själv med krona
och spira följde med som deras anförare. Fastän de, visserligen under
hot att behandlas som landsförrädare, hade förmåtts att fullgöra sin
plikt, spreds i hemtrakterna ryktet, att de skulle komma att utsättas
för »herrarnas» hat och hämnd. Efter kapitulationen i Hälsingfors
den 24 augusti 1742 kom regementet åter, och man fick då veta, att
flera män hade dukat under av svält och vanvård än för fiendens
vapen. Detta bidrog icke till att lugna de upprörda sinnena, och då på
våren 1743 en ny order kom, att Dalregementet åter skulle samlas
för att tåga till Västerbottens försvar, vägrade bönderna helt simpelt
att efterkomma befallningen. Den nyutnämnde landshövdingen
Carl Gustaf Wennerstedt, »en föga kraftfull och av bönderna icke
mycket känd person» fick i uppdrag att lugna dem, vilket totalt
misslyckades, oaktat nya kungliga skrivelser togo tillbaka den givna
uppbrottsordern, först så, att regementet endast skulle behöva
marschera till Gävle och sålunda i första hand försvara de egna
landsändarna, och sedan så, att intet uppbrott alis behövde ske.
Det var ännu en fråga, som stod på dagordningen i riket. Ulrika
Eleonora hade avlidit 1741, och det redan förut svaga hoppet om att
kungaparet skulle skänka landet en tronarvinge med Karlarnes blod i
sina ådror hade därmed utslocknat. Vad än värre var: under hand
hade den ryska kejsarinnan Elisabeth låtit förstå, att om hennes
systerson Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp bleve väld till svensk
tronföljare, skulle hon ge mycket lindriga fredsvillkor, och förhandlare
hade även infunnit sig i Petersburg för att förbereda valet. Då hade
kandidaten under tiden blivit väld till rysk tronföljare och Elisabeth
placerade i hans ställe en annan släkting, Adolf Fredrik av
Holstein-Gottorp, men med samma villkor. Att en präst — hertigen var
furstbiskop av Lübeck — skulle bära Sveriges krona, det föreföll nu
mången mycket underligt. Nej, man ville ha en stark konung, som kunde
hålla de intrigerande herrarna på sin plats och som kunde lik Karl
XII, vars regeringstid ju inte låg mer än ett tjugutal år tillbaka i
tiden, själv sätta sig i spetsen för sina krigare och föra landet till seger,
makt och ära. En sådan trodde man sig finna i den danske kronprin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
