Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stora daldansen och dess vapen. Av Torsten Lenk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20 Torsten Lenk
Om dessas utseende vet man besked, ty de finnas alltjämt kvar,
men det är en mycket ringa del av vad som en gång togs från
dalkarlarna. Gevär betyder här icke skjutvapen utan är i detta fall
stångvapen av olika slag. I viss mån ge de, som ovan antydes, ingen
fullständig föreställning om »Stora Daldansens» vapen i allmänhet —
skjutvapnen ha ju gått åt annat håll — men de kunna alltid ge
upplysningar om vad andra tider haft till sitt förfogande och bli därför
en viktig källa till kännedom om den äldre svenska beväpningen.
Det övervägande flertalet av dessa stångvapen äro hillebarder.
Hillebarden (namnet är härlett av Heim = skaft, stång och Bart
= yxa) har sett sitt upphov i Schweiz under 1300-talet och
fullkomnades under detta och följande århundrade, så att den vid tiden
omkring 1500 var ett i verklig mening fruktansvärt vapen. Det långa
spjutet och hillebarden voro de vapen, som i schweizarnas och de
tyska landsknektarnas händer gjorde slut på feodalhärarna av
medeltidstyp. De kommo under unionstiden även till Norden. Hillebarden
hade i början på 1500-talet en spets, vilken var en kombination av en
kraftig yxa, en spjutspets med fyrkantig genomskärning och en vass
hake. Intet harnesk kunde stå emot detta tunga vapen, som med
oerhörd kraft högg eller stötte. Hillebardiererna voro uppställda i
slagordningens inre bakom spjutbärarna och runt om fanan. Det var
deras uppgift att, sedan fienderna genom spjuten blivit bragta i
oordning, rycka in i öppningarna, spridande död och förskräckelse.
Under 1500-talet förändras krigföringen åter. En av orsakerna
härtill var skjutvapnens snabba utveckling. Hakeskyttar uppträdde
jämsides med pikenerarna (== de spjut (pik) förande soldaterna).
Hillebardiererna stodo allt fortfarande i slagordningens mitt, allt färre till
antalet, men deras uppgift blev en annan och deras vapen fingo
alltmera spjutets uppgift att sticka, icke att hugga. Ändamål och form
stå alltid i intimaste sammanhang, och på hillebarden verkade den nya
uppgiften så, att yxan och haken blevo svaga och förkrympta,
slutligen rent dekorativa element under det spetsen blev allt längre och
smäckrare. Det anses, att denna utveckling var färdig här i Sverige
under Johan III:s regeringstid, alltså mot århundradets slut. Det är
hillebarder av denna sena, upplösta typ, som möter oss i de äldsta av
»Stora Daldansens» vapen. Bild 2 visar just en sådan, som har yxa
och hake förvandlade till flikiga och genombrutna ornament. Bild 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
