Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfrukrans och hustruduk. Av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Sigfrid Svensson
från södra Skåne och antecknar: »Kring hela den norra delen av
Skåne gå flickebarnen med duk på hufvudet liksom sine mödrar.
Den är enfaldigt men intet knuten som i de norra delarne av Sverget,
eller kring hufvudstaden. Och dessutom pryder den mera än den
osmakeliga bindmössan, så snäf, så ooplyft och så svänsk.» Under
1800-talet upptaga flickorna huvudduken till användning även i
södra Skåne, och den muntliga traditionen känner nu inte till annat
än att även flickorna till vardags borde ha huvudkläde. Detta var
dock mindre strängt för dem än i fråga om de gifta kvinnorna, och
här märkes ännu långt in på 1800-talet en bestämd skillnad. »Nu
ränner de barhuvade nästan alltid. Men inte så förr och i synnerhet
ifråga om de gamle. De skulle alltid ha kläde på.» På Kulles tavla,
bild 4, ha flickorna låtit sitt huvudkläde glida ned på axlarna under
det att de gifta kvinnorna ha det noga ombundet. I festdräkten
har det gamla bruket att flickorna skulle ha bart och på olika sätt
utsmyckat hår levat kvar ännu längre, bild 5.
I utländskt dräktskick möta vi också mellan gift och ogift
kvinnas dräkt den skillnaden att till den förra hörde övertäckt, till den
senare bart hår. Ombytet sker vid bröllopet. I norskt och finskt
dräktskick, som båda visa mycket ålderdomliga drag, har denna
skillnad länge levat kvar. I Estland är det också ett yngre bruk att
flickor bära huvudbonad. På Runo har den gifta kvinnan en
särskild yttermössa, som den ogifta saknar. I Ryssland var också det
bara håret typiskt för flickorna. Det var däremot noga att den gifta
kvinnan skulle dölja sitt hår, och även här företogs förändringen i
dräktskicket på själva bröllopsdagen. Även i Sydeuropa är
huvudklädet ett speciellt plagg för de gifta kvinnorna. I tyskt folkligt
dräktskick, som i allmänhet har ganska ung karaktär, kan både gift
och ogift bära huvudbonad, men skillnaden kommer då till synes
genom olika form och färg.
En skillnad i dräktskicket mellan gift och ogift skulle kunna
betyda endast en motsättning mellan ung och gammal. Men då skulle
det endast komma till synes i en brytningstid mellan två moder, där
de unga representerade det nya. Som vi sett är bruket alltför vitt
spritt och har hållit i sig alltför segt för att det endast skulle vara
beroende av modeväxlingar.
Även skulle huvudklädet kunna vara ett värdighetstecken för den
gifta kvinnan av samma karaktär som husbondekäppen liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
